Den gamles försoning med livet

Mikaela Blomqvist läser en bildningsroman om kärlek

Publicerad 2017-12-10

Josefin Holmström (född 1986), författare och kritiker i SvD.

I den samtids- och stockholmsfixerade unga svenska prosan är Josefin Holmström en udda röst. Hennes debutroman Antarktis från 2013 var en tät och klar historia om en människas resa från sorg till världens ände, helt utan droger, svartklubbar och destruktiva relationer.

Med sin roman Samuel är mitt namn är det som att Holmström inte bara strävar mot sina generationskamrater, utan mot varje form av enkel kategorisering.

Romanen är tredelad och det är titelns Samuel själv som håller i ordet, åldrad och döende. Berättelsen börjar som en rätt eländig skildring från det sena 1800-talets Norrland. Här växer Samuel upp, blind och föräldralös på en fattig gård tillsammans med sin döda ursprungsfamiljs hembiträde. I tidiga tonår återfår pojken mirakulöst synen och visar sig vara mycket begåvad.

Romanens andra del utspelar sig därför oväntat nog i Cambridge dit Samuel skickas för att studera fysik. Där möter han den rike överklasslyngeln Andrew och de två unga männen inleder en intensiv vänskap som minner om Evelyn Waughs En förlorad värld.

Men så vrider Holmström återigen om berättelsens riktning och Samuel flyr över Atlanten. I Colorado Springs möter han en ung lungsjuk kvinna och romanen tredje del blir till en blyg kärlekshistoria.


”Samuel är mitt namn” är som synes en roman med mycket handling, utan att därför egentligen vara handlingsdriven. Tvärtom, om jag har något att anmärka på i denna vackra lilla bok är det inte att den är för dramatisk utan att all olycka genom den eftersinnande gamle Samuels ögon, ter sig väl enkel och avmätt.

Å andra sidan är det kanske just det som är poängen. Livets alla smärtsamma och slumpartade skeenden framstår ju ofta som just meningsfulla i efterhand.

Således blir inte heller bokens största mysterium för mig hur Samuel återfår synen eller vad det är för ritningar han och Andrew sysslar med utan hur Holmström lyckas få svenska språket att bölja fram så runt och mjukt.

Som ett stråk genom romanen går hela tiden optiken, fysiken och teknikens utveckling. Här liksom i Antarktis kretsar mycket kring människans ständigt otillräckliga försök att kartlägga och underkuva världen: det är mätningar av elektricitet i luften under norrsken, blixtrande elektromagnetiska experiment i Colorado och månlandningen som infaller på Samuels dödsdag.


Vägen till kunskap förefaller lätt och självklar, livet däremot är snårigt och svårt. Och ändå, trots alla vändningar, går här att skönja en rak utvecklingslinje där berättelsen rör sig från den osjälviska moderskärleken, via ungdomens intensiva vänskap fram till äktenskaplig tvåsamhet och familjebildning. Och det är just här som Holmströms bok ter sig befriande omodern. Där mycket av den unga prosan i dag mest består av korta nedslag i samtidens såriga liv är Samuel är mitt namn en hel och färdig berättelse.

Och med det får den också en annan grundton, av förtröstan och försoning, som en konservativ kärlekens bildningsroman.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln