Lågmäld självbiografi bakom Netflix-succén

Ulrika Stahre

Piper Kermans bok om sitt liv i fängelset ”Orange is the new black” finns nu på svenska

Den studsade in i vardagsrummet som en liten bomb. En viss likhet med andra fängelseserier, men ändå kvalitativt ny: här passerades Bechdeltestet utan problem, med kvinnor i alla viktiga roller som definitivt hade annat att samtala om än män.

Netflix-producerade serien Orange is the new black, vars första säsong släpptes i somras och vars andra har planerad premiär till början av juni i år, cirklar kring huvudkaraktären Piper Chapman men är lätt att uppleva som kollektiv i sin ansats. Den vita medelklasskvinnan Piper framstår som bortkommen och lite korkad men hon blir med sin goda utbildning och sitt goda humör ändå en överlevare innanför murarna. En katalysator som förstärker sin omgivning och på olika sätt bidrar till att många livshistorier ges plats.

Serien är dramatisk men med mjuka kanter. Konflikter uppstår, förtrycket av internerna är synligt liksom klass- och rasförtryck. Sexualiteter tycks jämställda - bara en rabiat kristen hetsar mot lesbiska. De många livshistorierna betonar hur fängelsestraffet - vars utslussningsverksamhet inte fungerar - slår extremt orättvist mot en underklass utan pengar och kontakter. Serien förmedlar en human (om än klichéartad) syn på brottslingen, långt bort från endimensionell retorik om hårdare straff. Den tar itu med rädslan för ”samhällets baksida” - och är samtidigt underhållande.

Ett kvinnofängelse är en lite mytisk plats på tvärs mot normen. Kvinnliga brottslingar bryter inte bara mot lagen, de bryter också mot det deras kön föreskriver: passivitet, fredlighet, offerbeteende. En kvinnlig brottsling blir en anomali och ett helt kvinnofängelse är normbrytande i stor skala, vilket gör det till den perfekta platsen för intressant fiktion. Det är bara väldigt sorgligt att det tycks krävas en fängelseinteriör för att berättelser med kvinnligt fokus ska kunna berättas.

När seriens förlaga, Piper Kermans självbiografi, nu utkommer på svenska blir läsningen till en början lite av en antiklimax. Här finns ingenting av dramatiken och konflikterna. Ingen snygg ex-flickvän, ingen egoistisk pojkvän, ingen svältkampanj och inga oönskade närmanden. I stället en rätt lågmäld skildring av vänskap, ångest och längtan.

Det amerikanska fängelsesystemet är enormt: var hundrade vuxen sitter i fängelse, och av världens alla fångar är en fjärdedel amerikaner (samtidigt som USA:s invånarantal är knappt 5 procent av världens). När fängelseindustrin kommer upp i sådana siffror är det knappast märkligt att en eller annan biografi blir skriven inifrån. Och att den skrivs av en person som är privilegierad är inte heller så förvånande.

Biografiförfattaren, verklighetens Piper, hade mycket riktigt i sin rastlösa ungdom varit inblandad i narkotikasmuggling, hunnit glömma det hela för att tio år senare hinnas upp av rättvisan. Boken ger jämfört med serien den egna skulden en mycket större plats.

Vad Piper Kerman gör av sin röst i sin självbiografi är något stort. Mycket anspråkslöst, och med stor respekt, berättar hon om sina medfångar och deras liv. Inte vad som fört dem till fängelset - det är ett stort tabu att fråga om andras brott - men hur de lever där de är. Fängelseskildringen berättar om systerskap och samarbeten, om obefintlig eller rent sadistisk fängelseledning.

Biografin tonar ut i en medvetenhet om den egna skulden. Piper var möjligen en lättledd och äventyrslysten liten valp, men bokjaget förstår att valpen orsakade skador - till exempel alltför synligt när hon möter människor vars drogberoende varit helt livsavgörande. Kerman är väldigt amerikansk - det är familjen som är alltings början och slut - och hennes samhällskritik är kanske inte av det tyngre slaget. Men Orange is the new black beskriver en process som är oerhört intressant: helvetet är kanske de andra, men mest av allt behöver vi dem.