Absolut närvaro
Publicerad 2016-02-18
Eva Ström har skrivit sin kanske största diktsamling
Eva Ström har utvecklat ett eget lyriskt tilltal som på ett tydligt sätt definierar både en existentiell hållning och litterär metod. Det är på ett sätt betecknande att hon har bakgrund som läkare. Jag förmodar att just arbetet med att diagnosticera sjukdomar måste bestå av liknande komponenter av fria associationer och precisa iakttagelser.
Och morgonen redan stark och vaken omkring dig är Eva Ströms tionde diktsamling sedan debuten 1977 då diktsamlingen Den brinnande zeppelinaren utkom.
Ström har mer eller mindre alltid spelat på de mörka tangenterna snarare än de ljusa. Det har dock sällan framstått som sökt, mer som ett sätt att visa på komplexiteten i att finnas till, det här med att försöka vara en fri människa i en värld där vi allt för lätt blir ägda av både människor och föremål. Det är konsekvent humanistisk hållning.
Dikten kan ibland också fungera som en moralisk fråga, som det är läsarens tvingande ansvar att besvara. Det är en av förklaringarna till varför Ström klarar av att hålla den högstämda etiska tonen.
I hennes nya diktsamling är tonfallet betydligt djupare än tidigare, likaså är hon friare rent stilistiskt. Det mörka finns kvar, naturligtvis: ”Hemsökta hus visade oss sina skelett/och påminde oss stillsamt om alla ritualers orsak./Du behöver inte fråga, du vet redan varför//när en sexåring begrundar det hårda/innanmätet av en trasig leksaksbil/…/
Den vackra elegiska tonen går som en mörk åder genom hela samlingen, genomkorsar de ljusaste ögonblicken. Den smärtsamma förlusten av människor, den stilla lyckan i ett minne: ”Farväl Frank, tack för den här tiden när vi släntrade/tillsammans över gatorna och hörde musiken i New York City/och alla andra ställen där man äter lunch, ensam eller i sällskap/med vänner innan man hastar vidare till vad dagen för med sig/…/
Förlusten bildar en suggestiv väv av innebörder. Hon tycks vilja besvärja det hånfulla tomrum som slukar minnen som vi bär efter personer och platser: ”Här dog de båda/rovdjur och byte tillsammans/förenade i sin dödsjakt/genomblåsta av preludier och psalmsång.” Lite senare i samma dikt skriver hon: ”vad hjälper det att dö till psalmsång och rökelse/eller då vinet förvandlas till blod/och vattnet förvandlas till ännu mörkröd stout/för munnens tvärställda skåra?”
Aldrig har jag upplevt att Eva Ström varit så absolut närvarande i sin dikt, på samma gång i ett flöde och i en lyrisk exakthet där varje detalj blir betydelsebärande. Till formen går samlingen delvis att läsa som en slags resedagbok som sorterar upp platser, minnen, erfarenheter. Det är samtidigt en samling dikter som kretsar kring frågan om just förlust och närvaro, lidande och utsatthet.
Det är utan tvekan en av hennes största och viktigaste diktsamlingar, koncentrerad och till brädden fylld med erfarenhet. Den är närapå framsjungen i en skenbar enkelhet.
