Från mafioso till medborgare

Claes Wahlin om hur de gamla grekerna skapade demokrati ur ett hämnarsamhälle

Publicerad 2017-10-19

Redan de gamla grekerna levde i ett maffiasamhälle, menar Tomas Lappalainen. Bilden från tv-serien ”Sopranos”.

Än i dag förläggs ofta det demokratiska idealet till 400-talets Aten. Låt vara att varken kvinnor eller slavar räknades till de fria medborgare som utövade demokratin, modellen i sig har genom historien, framför allt efter amerikanska och franska revolutionen, med rätta framhållits som själva urdemokratin.

1800-talet var det sekel när vurmen för allt grekiskt var som starkast. Atens demokrati var ett ideal för en ung nation, framför allt i England, där också Homeros förvanskades till en förebild för en engelsk gentleman. Grekland var högsta mode för viktorianerna, från frisyrer till politik. William Gladstone, till exempel, fyrfaldig premiärminister, finansminister och med en rad andra politiska befattningar, skrev inte mindre än sju böcker, därtill en mängd artiklar, om Homeros.

Den antika historien om demokratin, i grova drag, börjar med Solons och Kleisthenes konstitutioner och reformer. Vi befinner oss då på 500-talet f Kr, och bland tragöderna verkade Aischylos vars trilogi Orestien kan läsas som hur det gamla, hämndkulturbaserade samhället rör sig mot en skör, men begynnande demokratisk ordning.

Det är under denna tid som stadsstatens demokratiska ordning blommar upp, avbruten av enstaka tyrannvälden. Fram till 338 existerade dessa självständiga stadsstater, de upphör så strax efter att Platon dör 348, medan Aristoteles dör 322.


Tomas Lappalainens bok om statens uppkomst i det antika Grekland handlar alltså om polis, stadsstaten, som var geografiskt både utspridd och begränsad. Det fanns många, med olika men snarlik organisation.

Efter att ha studerat hur den italienska maffian organiserat sin beskyddarverksamhet – böckerna Camorra, Maffia och ’Ndrangheta – driver nu Lappalainen tesen att det homeriska samhället, alltså 700-talet och tidigare, kan beskrivas i termer som delas av den moderna maffian. Homeros båda epos, Iliaden och Odysséen, skulle då reflektera detta maffialiknande samhälles utseende, där hämndkulturen är det styrande paradigmet.

Polis växer fram som en mer statsliknande organisation, där hämnden ersätts av en rad regleringar som, om än i begränsad form, söker fördela beskyddet mellan yttre och inre fiender på ett mer jämlikt vis. Staten, även i sin mest rudimentära form som nattväktarstat, handlar ju om beskydd mot yttre och inre fiender.

En av teserna är att historikerna har varit mer intresserade av stadsstaternas yttre försvar, på bekostnad av det inre; de konflikter som under homerisk tid fungerade ungefär som maffians hämndcykler mellan klaner.

Tomas Lappalainen, författare och Italien­kännare.

Med bistånd av forskning, etymologier av till moderna språk ofta svåröversatta nyckeltermer, resonerar Lappalainen om hur den antika staten utvecklas, framför allt som just ett system som söker sig bort från den osäkra hämndkulturens organisation, samtidigt som den söker samma slags lösningar, ett fungerande medborgarbeskydd som möjliggör en fredlig tillvaro. Det är en både välskriven och klar framställning.


Men att skriva om antiken är ingen lätt sak, källsituationen är lika besvärlig som när det gäller den italienska maffian – ofta tiger källorna. Det material som finns att tillgå från den grekiska antiken är rester, vi vet inte hur mycket som har förlorats och i vilken mån dessa försvunna källor skulle förändra våra kunskaper. Det finns några svårigheter med Lappalainens hypotes, framför allt i användandet av Homeros. Iliaden och Odysséen må ha blivit nedtecknade mot slutet av 700-talet, som han påpekar flera gånger.

Men att skriftspråket då ”fixerar berättelserna och minskar det muntliga traderandets prisgivenhet åt det mytologiska” (s 118) är helt enkelt inte sant. Det var den muntliga traderingen, rapsodernas framföranden, som var den auktoritativa traditionen. Homeros ”texter” var i ständig rörelse och någon fixering sker inte förrän efter Atens storhetstid.

De texter vi känner stammar från de alexandrinska redaktörerna under 200-talet f Kr. Och deras material, alla homeriska fragment från runt om i riket, var från det föregående seklet, 300-talet. Det är den Homeros, den så kallade Aristarchos recension (en auktoritativ sammanställning av det tillgängliga materialet), vi alltsedan dess läser. Gregory Nagy har skrivit om detta, och det är ett namn jag saknar i Lappalainens litteraturlista.

Så hur mycket av den senare historien har infiltrerat ederingen av Homeros? Möjligen påverkar detta inte Lappalainens övergripande resonemang, men det blir svårare att argumentera för att Homeros epos endast reflekterar den värld han (eller de, om det nu var olika författare) kände och mindes. Rimligen så har senare tiders uppfattningar och intressen färgat av sig, från 700-talet och framåt, så som så ofta i litteraturhistorien.


Likaså undrar jag om han inte kunde ha gjort mer av den grekiska tragedin. Aischylos, Sofokles och Euripides nämns några gånger, men eftersom dessa dramer är impregnerade med filosofiska, juridiska och politiska termer – de var filosofi innan filosofin, så att säga – så finns det mer att utvinna från dem. Jean-Pierre Vernant och Pierre Vidal-Naquet (som ju finns med i litteraturlistan) har skrivit intressant om just detta.

Detta behöver inte betyda att redogörelsen över polis utveckling egentligen påverkas. Den homeriska jämförelsen har ju en pedagogisk funktion, då den bidrar till att sätta polis i relief.

Lappalainen riktar inte minst intresset mot statsbildning överlag genom att så detaljerat diskutera vad som faktiskt än i dag ingår i varje stats fundament. Vår säkerhet vilar ytterst på våld. I den grekiska stadsstaten var detta så mycket tydligare än i dag. Genom historien ser vi vår samtid.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.