Svart i en vit kropp

Jenny Högström läser en myllrande roman om kvinnan som inte passar in i Zimbabwe

Jenny Högström

helskärm

RECENSION. Memorys bok. På svenska hade den faktiskt kunnat heta Memorys minnen. För i zimbabwiska Petinah Gappahs debutroman är det bokstavligt talat minnet och minneskonsten som står i centrum. Och därmed i någon mån romanen. Det vill säga: hur skapa och/eller återskapa en berättelse? 

I Memorys fall är det fråga om kringgående rörelser. Från sin plats efter katastrofen, som dömd till döden för mord i avdelning D på fängelset Chikurubi, blickar hon tillbaka på sitt liv och sin historia, hon upptäcker och försöker sätta ihop dess olika delar och kretsar då kring dess smärtpunkter med all den kraft som hennes namn ger vid handen.

Faktum är att det vimlar av människor och platser i denna roman med namn eller smeknamn som bokstavligen sprakar av betydelse: Joy, Gift, Never, Blessing, Verity, Monalisa, för att inte tala om villan Summer Madness. Inte så att namnet alltid som i Memorys fall överensstämmer med personens ärende, ibland är det snarare tvärtom. Men det är i vilket fall ett litet exempel på vilken utomordentligt lekfull, humoristisk och språkligt ekvilibristisk roman Memorys bok är, den tragiska grundhistoria till trots.

Troligen hänger det ihop med dess raka och omedelbara tilltal och dess starka muntliga karaktär. Det är mycket dialog, extremt mycket talspråk och en hel del insprängda utbrott på olika zimbabwiska dialekter, som gör texten stunsig och levande. 

För detta ska översättare Helena Hansson ha en eloge. Hon har verkligen hängt med i svängarna, och det är inte otänkbart att hon har haft väldigt roligt på kuppen.

Memory är en person som är kluven itu: hon är murungudunhu, ”svart men inte svart, vit men inte vit”, en svart albino som med sitt kusliga pigment inte riktigt passar in någonstans. I kåkstadens brännande sol kan hon inte gå ut och efter en familjetragedi säljer hennes föräldrar henne som nioåring till den vite mannen Lloyd. Detta är i alla fall vad hon tror. 

Så flyttar Memory till en annan del av staden, in i ett rikt och kultiverat hem, hon får en fin och gedigen utbildning, men skiljs samtidigt från sin familj och sitt ursprung: ”Första veckan sov jag på golvet, livrädd för att smutsa ner de rena vita lakanen.”

I fängelset hittar hon ett litet djur i gräset: kameleonten. Men på grund av de andras vidskepelse fjärmar denna lilla släkting henne också från de andra fångarna. Och i berättelsen om björkmätaren – en vit nattfjäril med mörka fläckar – hittar hon som barn också sin egen: ”det var den enda varelsen som förstod hur det var att vara både svart och vit”. Och ”precis som björkmätaren anpassade jag mig efter mina skiftande omgivningar”.

Memory är fången mellan sina outbildade landsmäns tro på vidskepelser, dåliga omen, häxeri och svart magi och kolonisatörernas, på ett sätt lika blinda tro på vetenskap, utbildning och sunt förnuft. Det senare blir hennes räddning. Men kan vetenskapen rädda någon undan rasism, fördomar och förtryck? 

På så vis utgör Memorys kropp, ja själva hennes liv, en bild av den postkoloniala erfarenheten. En bild av landet Zimbabwe och dess historia, som samtidigt skildras genom romanens myllrande persongalleri och händelser på såväl mikro- som makronivå.

Petinah Gappah, som romandebuterade med Memorys bok efter den prisade novellsamlingen En bön för Easterly är även verksam som jurist. Hennes skildring av Memorys fall, och för all del av alla andra i fängelset Chikurubi, är en bitsk dekonstruktion av det zimbabwiska rättsväsendet och en politisk verklighet som inte ligger Orange is the new black långt efter. 

Jag uppskattar verkligen hennes ovilja till sentimentalitet, och läser lika roat som med fasa. Det är kanske bara när författaren och Memory ska knyta ihop minnessäcken som jag blir lite uttråkad. Måste allting alltid falla på plats på slutet? För mig var det i alla fall vägen dit som var själva poängen.