När det fria vårdvalet löper amok

Inga-Lina Lindqvist läser ett tungt tankeexperiment av Martina Montelius

avInga-Lina Lindqvist

Foto: Niklas Hellgren
Författaren Martina Montelius, aktuell med ”Avlivningskliniken Tusenskönan”.

Att skratta åt en rättshaverist är lätt, men att förstå en människas besatthet av rättvisa är svårare. Rättshaveristen bär på ett tungt kors. Å ena sidan känner man sig kränkt av samhället och dess institutioner. Å andra sidan är det till samhället man vänder sig för att få upprättelse.

Psykoanalytikern Melanie Klein (1882-1960), skaparen av objektrelationsteorin, menade att människan redan som spädbarn delar upp världen i gott och ont. Moderns bröst uppfyller barnets synfält. Det goda bröstet ger näring och närhet, men bröstet som är borta är källan till lidande och upplevs som ont.

En rättshaverist ser alltså på samhället såsom ett spädbarn ser på sin mor.

Martina Montelius nya roman Avlivningskliniken Tusenskönan är en studie i svenskarnas splittrade och såriga relation till det goda och det onda folkhemmet.

June är besviken på att samhället kräver underkastelse inför allehanda feministextremister och klimattalibaner och fula människor som förväntar sig välfärd. Hennes inre brinner i en upprörd protest mot det godhetsknarkande politiskt korrekta veganhelvetet som hon nu bestämt sig för att dö ifrån. 

Själv är hon en vacker, välskött och skattebetalande självmordskandidat som minsann har vett och etikett nog att vända sig till en privat klinik med klass och finess. Ensam vill hon ta konsekvensen av sina beslut utan att vare sig belasta samhället eller bli belastad av det. Men assisterad död är skattefinansierad och det enda June kan göra är att betala extra för premiumbemötande.

Alida är Junes antipod. Hon är ung och innerligt trött på livet efter tjugotre sällsynt usla år. Född av två självupptagna, sadistiska och samvetslösa föräldrar, fastnaglad i en ångest som aldrig någonsin ger vika, har Alida gett upp hoppet om ett normalt liv. Samhället är skyldigt henne en smärtfri exit.

Avlivningskliniken Tusenskönan är ett tankeexperiment.

Vad händer om vi låter det fria vårdvalet fortsätta in absurdum och i samma anda som man delar ut skolpeng till vinstdrivande aktiebolag även inför en dödspeng som enskilda kan ta med sig till valfri avlivningsklinik, kommunal eller privatägd?

Inte ens döden blir i ett sådant fall riktigt demokratisk och jämlik.

Liksom modern erbjuder och drar bort bröstet, med spädbarnet i evig spänning och maktlös förtvivlan erbjuder samhället i Montelius fiktion en illusorisk rättvisa. Att välja hur man vill utforma sin personliga död kan lätt förvandlas från erbjudande till ett krav. Staten blottar sitt bröst och lockar med evig vila men drar sig undan om du skulle bli glupsk och kräva ett liv värt att leva.

Avlivningskliniken Tusenskönan är en tung bok att läsa. Man känner igen Montelius universum där karaktärerna på gott och ont är bärare av idéer snarare än människor. I de tidigare romanerna, såsom debuten Främlingsleguanen (2013) eller Ibland är man lessen ibland är man glad (2017), var det lättare att identifiera smärtpunkterna inuti bitska ordkaskader.

June, Alida och de andra på Tusenskönan betraktar varandra, jämför sig och öser bitterhet över varandras förmodade förmåner men de möts egentligen aldrig. De söker att få rätt – och det är också det enda de får.

ARTIKELN HANDLAR OM