Om Virginia Woolf hade varit fysiker

Publicerad 2016-05-27

Göran Greider om ett försök att låta naturvetenskapen möta litteraturhistorien

Per Molander

Virginia Woolfs roman Vågorna utkom 1931 och är experimentell, svindlande vacker och mer eller mindre outgrundlig.

Vi möter sex människor som känt varandra sedan barnsben och deras liv vecklar ut sig från solens uppgång till dess nedgång: En dag och en livstid i det brittiska imperiet. Havsvågor slår in mot en strand i England.

Hon kallade själv romanen för en dramadikt, ett play­poem, och det är verkligen något slags prosapoesi; det känns som att dessa vågor fortplantas i Harold Pinters pjäser. Livshistorierna mejslas ut rad för rad och man blir en radläsare som kliver på de enskilda meningarna som faller från sidorna – ungefär som Orlando Bloom springer uppför en trappa av fallande stenar i den första Hobbit-filmen. Allt är i rörelse.

Nu har Per Molander skrivit en lång essä om denna roman. Den heter Allt är vågor: Virginia Woolf och den moderna fysiken. Hans tes är att den grundläggande omvälvning i den naturvetenskapliga världsbilden som ägde rum kring år 1900  med Einsteins relativitetsteori även fick en romanförfattare som Woolf att skakas om i sina fundament. Den kulturradikala Bloomsburygruppen som hon ingick i rymde visserligen inga direkta naturvetare, men många i kretsen – till exempel Bertrand Russell – levde med även i naturvetenskapen. Och tiden var full av populärvetenskapliga böcker om de nya landvinningarna som i mycket handlade om att ett newtonskt, fast universum gav vika för relativitetsteori och till slut kvantmekanik. Jag är alltid en stark anhängare av att föra samman de två världar som alltmer skilts åt, den humanistiska och den naturvetenskapliga. Få projekt är viktigare än detta och Per Molander borde med sin bakgrund som fysiker, samhällsdebattör och tydligen också litteraturvetare, vara bättre skickad.

Men det fungerar inte särskilt väl.

Visserligen får vi underbara föreläsningar om ljuset som våg och partikel, om regnbågar, om vårt behov av symmetri och brott mot symmetrin och om ett universum som i princip är vänsterhänt (jo, det är sant). Men är Virginia Woolfs roman verkligen en kvantmekanisk eller åtminstone en relativistisk roman?

Nja. Nej. Tja.

Molander skriver fint om hur vårt vardagsspråk och alla dess metaforer egentligen har noll att göra med fysikens värld. Och problemet är väl just det: Litteraturen förblir i någon mening lika newtonsk, eller för den delen förmodernt magisk, som var och en av oss i våra vardagsliv fortfarande ändå är. När en av personerna i romanen knackar på ett bord och undrar hur fast det där bordet egentligen är, så är det nog snarare sitt eget huvud han knackar på.

Ja, till och med Virginia Woolfs huvud.

Men Molanders fina essä fick mig att läsa Vågorna och kommer att få mig att se annorlunda på verkliga vågor: Naturvetenskap fördjupar den vardagliga varseblivningen.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.