Tar varken Englands folk eller läsarna på allvar
Claes Wahlin läser två böcker av Dick Harrison
Publicerad 2018-12-21
Länge skrevs historieböcker som ett slags berättelser med ett givet mål. Ett lands historia ledde obevekligen fram till det som var i dag. Denna form av utvecklingshistoria intresserade sig för de stora linjerna, för kungar, krig och kartor. Ett lands historia utgick från dess moderna gränser. Vad som bakåt i tiden hamnade på fel sida gränsen fick endast plats om det hade något att göra med händelser innanför gränsen.
Sedan länge väljer historiker andra avgränsningar – mikrohistoria, mentalitetshistoria eller att ersätta kronologin med andra styrande strukturer. Att reducera ett lands historia till den utövande makten och politiska konflikter är som att göra anspråk på att beskriva ett isberg utan att våga kika under vattenytan.
Dick Harrisons tvåbandshistoria över England är av detta slags äldre historieskrivning. På 600 sidor får vi veta hur monarker ersätter monarker, hur striderna mellan krona och parlament ser ut, den geografiska expansionen med kolonier, och så vidare.
Dispositionen är typiskt orättvis. Den första volymens 300 sidor sträcker sig till runt 1600, de tre följande seklerna får runt 60 sidor vardera, medan 1900-talet för-äras 120 sidor. Som vore händelseflödet mindre ju längre bak i tiden vi blickade.
Vad som saknas är djupa förklaringar, komplikationerna undviks vilket gör att förenklingarna i bästa fall blir otydliga.
Folket är genomgående en anonym, undflyende skara och omtalas i princip uteslutande i obestämd plural: soldater, bönder, arbetare, fattiga, massor, till och med präster. De enda undantagen är bemärkta individer, och inte ens då blir det alltid rätt eller rättvisande.
Vad som saknas är djupa förklaringar, komplikationerna undviks vilket gör att förenklingarna i bästa fall blir otydliga.
När Harrison påstår att Henrik IV, regent i början av 1400-talet, verkar för att låta engelskan (egentligen medelengelskan) ersätta franskan i administrationen, så heter det att äntligen användes ”folkets språk”. Språksituationen i England under 1300-talet är komplicerad. Minst tre språk används av ”folket”: anglonormandiska, kontinental franska och medelengelska.
Forskare menar att alla språken i olika kombinationer användes och att det är tveksamt om någon endast talade medelengelska. Utifrån sådana komplikationer så öppnar sig djup kring hur detta kom sig och varför det tog flera decennier innan Henrik IV lyckades genomföra språkskiftet i administrationen.
Harrison har dessutom grunda kunskaper om lollarden John Wyclif, som var inblandad i översättningen av Bibeln till medelengelska mot kyrkans uttryckliga förbud, vilket gör att ännu ett perspektiv på språkfrågan uteblir. Dessutom, apropå 1300-talet, så skriver Harrison ”bondeupproret” om oroligheterna 1381. Det tyder på att det var ett tag sedan han tog del av forskningen kring the rising. ”Upproret” är den term engelska historiker sedan flera decennier använder, eftersom det var fler grupper än bönder som deltog.
När Harrison strax därefter tar sig igenom 1600-talet (ett av de mer händelserika seklen i Englands historia) och avrättningen av Karl I 1649, så framstår åren före kungens död som en maktkamp mellan parlamentet och kungen. Men här fanns en rad faktorer av stor betydelse: censurens avskaffande som i kombination med mer effektiva tryckpressar gjorde att pamfletter i en tidigare okänd mängd kunde tryckas. Detta väckte fasa, det tryckta ordet associerades med pöbelvälde och konflikterna innefattade läsningens faror, naturkunskapens syn på hur människan fungerade och en rad liknande, komplicerande faktorer.
Skummar på ytan gör Harrison också under 1800-talet, det är imperiet, tories och whigs; inget om hur den framväxande borgarklassen uppfattades som ett hot mot samhällets sociala kitt, hur man genom ideal från antikens Grekland sökte att uppfostra inte bara politiker, utan också den nya medelklassen.
Det saknas helt enkelt kontext: religiös, social och kulturell. De korta utvikningarna om Chaucer, Shakespeare, Daniel Defoe eller Oscar Wilde platsar inte ens på Wikipedia. Att balladerna om Robin Hood skulle vara en av ”senmedeltidens stora engelska litterära innovationer” är slarvigt uttryckt. ”Litterär” är inte ord som användes om dessa texter, ”innovation” var det heller inte frågan om, snarare adaption. JRR Tolkien omnämns som fantasyförfattare, inte som den respekterade medeltidshistoriker han huvudsakligen var.
Och varför alla dessa hänvisningar till filmatiseringar av berömda kungliga episoder? Dessa två band må rikta sig mot de som en gång benämndes den intresserade allmänheten. Är det inte då desto viktigare att verkligen söka bilda denna, eller tror Harrison att dagens ”folk” inte är mottagna för annat än det enkla och okomplicerade?
