Välkommen till byn!

Carl-Michael Edenborg blir begeistrad av historikern som lockar tillbaka de döda medeltidsbönderna ur glömskan

avCarl-Michael Edenborg

Foto: Pieter Bruegel, Google Art Project
Livet i en liten bondby. Konstverket heter ”De nederländska ordspråken”, 1559

En ny bokserie har fötts: ”Historiehyllan”. Idén är enkel: en svensk historiker väljer en personlig favorit bland betydelsefulla historieverk och skriver ett förord till nyutgåvan. Seriens förstfödda är Emmanuel Le Roy Laduries Montaillou: En fransk bondby 1294–1324, som utkom i Frankrike 1975. Denna intima skildring av livet i en liten by på medeltiden i inkvisitionens klor gjorde snabbt världssuccé: dess snudd på obsessiv-kompulsiva strävan att komma det förgångnas människor inpå livet, rent av under huden, passade perfekt i en tid då Vietnam besegrat USA och maoismen stod stark.


Det råder ingen tvekan: Montaillou förtjänar att tryckas om, att få chansen att förföra nya läsare och inspirera nya forskare, den är ett jublande mästerstycke inom historieskrivningen.

Det som hänförde både kritiker och vanliga läsare var själva närheten till medeltidsmänniskorna

I sitt förord till nytrycket påpekar historikern Annika Sandén att Le Roy Laduries drygt 700-sidiga studie har ådragit sig en hel del kritik. Men kritiken motsvarar knappast berömmet: boken föddes i en explosion och mångfaldigades snart i mängder av översättningar. Jan Stolpes förnämliga och livfulla, som omtrycks nu, kom ut första gången 1980.

Det som hänförde både kritiker och vanliga läsare var själva ”närheten till medeltidsmänniskorna”, som docent Sandén skriver i sitt förord. Av detta förord hade jag förresten önskat mer: något personligt om denna hänförelse, om varför Sandén valt just detta bland alla tänkbara historieverk, om hur det påverkat hennes egen forskning eller skakat om på andra vis. Men det är en marginell invändning.

Foto: Claude Truong-Ngoc
Emmanuel Le Roy Ladurie

Le Roy Ladurie tillhör ”Annales-skolan” inom historieskrivningen. Och ja, du läste rätt: det skall stå ”tillhör”. Emmanuel Le Roy Ladurie föddes den 19 juli 1929 och firade alltså nyss 90 – grattis i efterskott, monsieur!

Genom ett lustigt sammanträffande utkom samma år som Ladurie föddes också det första numret av Annales: en tidskrift som genom redaktion och skribenter format sin egen skola i inom historieskrivningen, där Le Roy Ladurie tillhör dess tredje generation.

Till Annales kopplas termer som ”mikrohistoria”, ”mentaliteter”, ”totalitetshistoria”. Dessa historiker har gärna använt sig av etnologins och sociologins tekniker i sitt arbete att komma det förflutna nuet så nära som möjligt i all dess komplexitet.

Vid sidan av studien över byn Montaillou finns exempelvis Philippe Ariès Barndomens historia och Fernand Braudels epokgörande totalgrepp om Medelhavet och medelhavsvärlden på Filip II:s tid bland Annales klassiker.
Både deras forskning och redovisningen av forskningen drivs av begäret att komma det döda livet nära, att lyssna på och levandegöra de en gång så verkliga människornas glädje och smärta. Och om du frågar mig: Vetenskapligt grundade verk som framställs med stark estetisk lyskraft är när de lyckas drabbande, rent magiska.

Sanning och skönhet i ett!


För att begripa Le Roy Laduries skickliga hantverk, är hans egen biografi en viktig faktor. Han tillbringade sina tonår i det ockuperade Frankrike, medlem av en familj som skämdes ut genom sitt samarbete med Vichyregimen, kollaboratörerna.

Han bär alltså med sig en personlig förståelse för folkliga avvikelser, förlorarskam och den paranoida känslan av att din granne troligen är en tjallare. Erfarenheterna gjorde honom till kommunist efter kriget, men Ungernkrisen 1956 stötte bort honom från östblocket och placerade honom politiskt ungefär i socialdemokratin.

Intresset för den enkla människans erfarenheter och tankar, för folklig historia, behöll han från sin tid inom kommunismen. Den märks också i hans underhållande angrepp på hycklande präster och makthungriga snåljåpar och hans vällustiga försvar för individens onyttiga njutningar.

Den titel han ger sig själv är i all ödmjukhet: ”byhistoriker”.


Historieämnet är den enda vetenskapliga disciplin som definieras av att dess föremål inte (längre) finns. Historiker ägnar sig åt intet.

Men när vårt arbete med källorna – alltså läsningarna av intet i form av rester och spår efter det som inte längre finns – lyckas, kan vi locka tillbaka de döda ur tomheten och glömskan och ge dem liv.

Det är därför källorna är så centrala. Fingrarna räcker inte för att räkna upp hur många forskningsprojekt med intressanta frågor kring intressanta personer som jag blivit tvungen att lägga ned av den här sortens anledning: en släkting till den intressanta personen brände dess dagböcker för att de var för intima, medan en annan vindsröjde och tanklöst råkade dumpa några kartonger med brev och andra dokument.

Intet levererar helt enkelt inte då. Läge att hitta på ett nytt projekt.
Därför kan det vara en fördel när källorna kommer först, inte projektet: att källorna drar gränsen för vilka frågor som kan ställas till historien. I fallet med Le Roy Laduries Montaillou-studie utgörs materialet av juridiska dokument från katolska kyrkans särskilda rättsapparat.

Den då relativt nyfödda inkvisitionen lät Jacques Fournier (som senare blev påve i Avignon) åren 1318–1325 driva en utredning av kätteri i trakten kring Montaillou. Man jagade katharismen, den tidens farligaste blasfemi enligt moderkyrkan. Dess brott var att den föraktade kyrkor och prästerskap (som bönderna jagade från dödsbädden genom att skrika ”djävul!”), på gnostiskt vis förnekade att Gud hade skapat världen (Djävulen gjorde det), förespråkade självmord på dödsbädden (”endura”) och så vidare.

Lyckligtvis hade inte inkvisitionen då blivit så grym som den senare kom att bli. Den använde sällan tortyr och nöjde sig oftast med skamstraff: den dömde tvingades att gå omkring med ett gult kors fastsytt på jackan.

Nitiskt och detaljerat lät Fournier genomföra och dokumentera en stor mängd intervjuer med herdar, änkor, pigor, präster: delar av byn Montaillous ungefär 250-hövdade befolkning. I detta material har Le Roy Ladurie letat och funnit sin historia underifrån, det vill säga ”vanliga människors faktiska historia”, som han presenterar med magnifik stilistik: ”Idag är katharismen blott en slocknad stjärna, vars fascinerande och kalla ljus på nytt lyser mot oss efter att ha varit förmörkat ett halvt årtusende.” Paradiset beskriver han smått socialistiskt som ”en stor zon av kärlek, en väldig livmoder av jämlikhet och gemenskap.

Ni kan träffas i fårhagen, dricka en mugg vin och prata om själavandring eller grannens kärleksaffärer.


Visst handlar det om litterär illusionism. Kritiken mot boken har handlat om att Ladurie gjort en stor sak av ett begränsat material, vilket dessutom har ett särskilt syfte: att identifiera och döma kättare.

Inkvisitionens protokoll är knappast neutrala källor. Och visst kunde läsaren önska fler reflektioner kring hur materialet ser ut, hur citaten valts, deras kontext och hur de översatts. Det är bra frågor: källkritik är i vår rastlösa tid viktigare än någonsin.

Men låt inte det hindra dig från att berusa dig med den här färgsprakande, lyckliga skildringen som trots sin längd aldrig blir tråkig. Le Roy Ladurie älskar och hatar, gläds och sörjer med sina bybor.

Unna dig att umgås en stund med den lilla franska medeltidsbyn Montaillous mycket mänskliga invånare. Ni kan träffas i fårhagen, dricka en mugg vin och prata om själavandring eller grannens kärleksaffärer.

Det är en gigantisk upplevelse i all sin enkelhet.

ARTIKELN HANDLAR OM

Historia

Frankrike