Sant eller falskt spelar ingen roll i flyhänt roman

Linda Skugge: Erba väcker miljöer och karaktärer till liv

avLinda Skugge

Foto: Jessica Gow/TT
Augustin Erba, född 1968.

Krävs det ett mer hänsynslöst sanningspatos för att nå ett erkännande som betydande konstnär?” Det frågar sig författaren och kritikern Anneli Jordahl i sin nya bok Orm med två huvuden, en essä om författarens förutsättningar där hon ställer frågan varför den hänsynslösa författaren ständigt belönas.

Malin Ullgren skrev nyligen en mycket läsvärd text i Dagens Nyheter (20/9) där hon med avstamp i Rachel Cusks autofiktiva författarskap bekänner att hon har fått mindre tålamod med fiktionen i realistiska berättelser. Vem bestämmer vad som är en realistisk berättelse?


Enligt internet så har Augustin Erba läst teknisk fysik i två år på KTH innan han hoppade av och bytte bana. Precis som sin huvudperson Tomas i den nya romanen Snöstorm. Erba har tidigare skrivit om utsatthet, psykisk ohälsa och utanförskap. Ämnen som dyker upp även i den nya boken.

I en intervju med Dagens Nyheter säger Erba att han vill vara modig när han skriver, utan att ta hänsyn till sig själv. I Snöstorm förgriper sig en morbror på Tomas, något som leder till att han blir en person som inte kan sätta gränser, och tror att barn finns till bara för de vuxnas skull.

Är det då kört för en sådan som Tomas/Erba att bli älskad? Det låter jag vara osagt. Men skriva kan han.

Att han dessutom blir övergiven av båda föräldrarna, som är oförmögna att ta hand om ett barn, leder naturligtvis också till en tro på att riktig kärlek inte existerar. Han vågar aldrig gräla, vill alltid vara till lags, avskyr närhet och lever vid sidan av det riktiga livet, av rädsla för att bli besviken. Han hittar tryggheten i matematiken, i att vara perfekt.


Handlar då ”Snöstorm” om Erba? Gick hans familj som barn sönder? Är han så där trasig av konflikträdsla?

Ett tag leker jag med tanken på att det var Erba som under fingerat namn skickade in den där frågan till P1:s Allvarligt talat, om att bara den som presterar är värd kärlek och då Lena Andersson så genialt punkterade den ovanligt seglivade myten att ens självförakt gör att man inte tror sig värd att älskas.

Blev Erba som barn utsatt för sexuella övergrepp av en släkting? Och framför allt: blir boken automatiskt bättre litteratur om det är sant?

Som själv varande författare och kritiker upptar detta mycket av mina tankar, särskilt eftersom andra tar på sig tolkningsföreträdet av vad som är sant och osant i mina böcker. Som min senaste bok där en kritiker menade att jag istället för fiktion borde skriva om mig själv, det som jag är bäst på, varpå en annan tyckte det motsatta – vad skulle hända med texten om jag började med fiktion? I en av bokens noveller utsätts huvudpersonen för ett övergrepp i en källarteater. Blir texten, själva litteraturen, bättre om jag skulle berätta att det hänt på riktigt och att mannen ifråga är en känd konstkritiker?


Svaret är nej. Och jag önskar att jag hade samma tvärsäkra och myndiga röst som Lena Anderson när hon avspisade den anonyma (Erba?) självföraktande lyssnaren med att säga att självförakt är en ”överutnyttjad tankefigur, en lathundsförklaring till allt beteende som inte omedelbart förklarar sig självt”. Det vill säga man måste inte alls prestera för att älskas, människan blir inte älskad för vad hon gör. Man blir inte älskad bara för att man är duktig.

Här blir det dubbelt synd om Erbas huvudperson (och kanske Erba själv som verkar vara en ytterst duktig och uppstyrd människa), för kärleken ligger enligt Lena Andersson i sprickorna och bristerna.


Är det då kört för en sådan som Tomas/Erba att bli älskad? Det låter jag vara osagt. Men skriva kan han. Och det är riktig flyhänt litteratur där både miljöer och karaktärer väcks till liv – så pass att jag undrar om det otäcka föremålet för hans kärlek är en gammal väninna till mig som jag likt Tomas/Erba drabbades av för att jag också är en sådan där stackars sate som drar till mig den där sortens otäcka människor som bara leker med mig.

Sådana där kvinnor som byter namn till Livli och beskriver sig som oemotståndliga och medvetet sårar alla i sin omgivning, och alltid ser till så att de själva är de som vill minst.


Jag har bara en invändning. Det är synd att Erba inte valde att göra boken till en thriller så att han på ett synnerligen utdraget sätt kunde döda Livli. Han lyckas förmedla en känsla så stark att jag önskar hennes död.

Sanningspatos är helt ointressant. En riktig konstnär skapar sådant som berör. Det gör Erba.

Nu vill jag höra Lena Andersson formulera något klokt om varför de som likt Erbas fenomenala romankaraktär Livli har ett behov att leka med och medvetet såra andra.

ARTIKELN HANDLAR OM