Viveca Lärn

Barnets blick på en sällsamt lycklig uppväxt

Barbro Westling om Viveca Lärns självbiografi ”Sladdisen”

Foto: Emelie Asplund
Viveca Lärn (f. −44) är aktuell med sin självbiografi ”Sladdisen”.

Det är Göteborg och tidigt 50-tal. Vivecas pappa är flygande reporter och tecknare på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, mamma är konstnär och läser romaner. Pappa Hubbe och mamma Katarina är sladdisar, precis som Viveca, därtill bohemer som alltid har roligt och inspirerar varandra. Tillsammans med Vivecas storasyster Anita bor familjen i det gulaste flerfamiljshuset på Delsjövägen i Göteborg. Där är livet en fest och populärvetenskapliga promenader, kalas, lärande och upptåg avlöser varandra.

Det är lite happy-go-lucky över Viveca Lärns skildring av sin barndom. Som om det inte fanns några riktigt tråkiga måsten. Vivecas farbror Ferdinand, ”världens roligaste människa” och chefredaktör på GT, slukar en filbunke eller två efter jobbet, också han vill ju fortast möjligt ut med segelekan eller cykeln. Vuxna och barn har mycket med varandra att göra, allvarligare problem lyser med sin frånvaro.

Stilen i boken är obekymrad och ledig, minnesbilder och insikter kommer och går efter behag. Här ryms inga psykologiska reflektioner och det som sker sätts endast sparsamt i relation till något annat. Det är som om författaren bevarat barnets blick för kuriösa detaljer, väsentligheter och lustiga vuxna och denna blick får här en sällsamt lycklig barndom att framträda. 

Lärns minnesgodhet är därtill exceptionell. Hur kan hon minnas så mycket från så länge sedan, att mamma föredrar fru Adamssons chokladcigaretter framför Pressbyråns, för deras ”djupare arom”, det första köpet av nylonstrumpor i systrarna Lindbergs kortvaruaffär (gick det en maska kunde kunden lämna in strumpan för uppmaskning, strumporna från Nivella kostade ändå hela fyra och femtio!).

Lika hejdlöst skrattar de åt sig själva då de efter en resa utomlands helt sonika glömde bort att hämta Viveca på barnpensionatet där hon inhysts mot betalning

Man ska inse alla människors lika värde och vara glad, det har Viveca lärt sig. ”Pappa är glad, det är jag också, det är underbart.” Själv blir hon kung på skolans roliga timme, tänker aldrig sluta smyga på folk eller kasta ur sig träffande repliker. Andras födelsedagskalas med lekar och tårta gör henne spyfärdig. När hon själv har kalas står glassmaränger levererade från Bräutigams på is ute på balkongen. Men när Viveca längtar efter att sitta på en rutig filt på gräset med picknick, håller föräldrarna på att skratta ihjäl sig åt hennes småborgerlighet. Lika hejdlöst skrattar de åt sig själva då de efter en resa utomlands helt sonika glömde bort att hämta Viveca på barnpensionatet där hon inhysts mot betalning. 

”Jag älskar mina föräldrar, men det är inget verb vi använder i vår familj. Man visar inte känslor och talar inte om dem. Om man inte setts på länge tar man i hand när man möts. Det är många regler som präglas in i min hjärna.” Men det är också många friheter som sladdisen tillåts ta sig. Hon får rymma hemifrån och behöver inte erkänna att hon oavsiktligt eldat upp strumpor på lamporna då hon gjort det mysigt hemma.

Lärn skriver solidariskt med tiden för sin uppväxt och som barn omhuldar hon föräldrarnas ideal. Viveca läser sin egen morgon- och kvällsbön och hon anstränger sig alltid, helt enligt den milda form av schartaunism som finns i släkten. Hon arbetar, lär sig och tecknar flitigt.

Kring henne finns också alla uppmuntrande vuxna som stöttar och sporrar henne. Redan vid tolv års ålder översätter Viveca serier och textar pratbubblor för Göteborgstidningen och tjänar sjuttiofem kronor i månaden! Sen blir hon siska och hänger vid Götaplatsen och de fyra åren på flickläroverket blir hennes bästa. Hon älskar jazz och dixie, är rädd för pojkar och samtidigt intresserad. Ständigt vetgirig, humoristisk strävar hon på.

På den vägen fortsätter det när Viveca Lärn i vår firar sjuttiofem år och nästan lika många utgivna och älskade böcker. I ”Sladdisen” får läsaren möta hela den fantasifulla och trygga uppväxt som författaren sprungit ur. Myllret av egensinne och de många bestämda (ibland befängda) uppfattningarna om hur saker och ting ska göras, det som i dag skulle kallas för att skriva någon på näsan. Mamma som blir osams med majoren om hur böckerna ska stå i bokhyllan, inskjutna så långt det går eller utdragna i rak rad. Papporna som i en tid före fritidskläderna klipper gräset i sina avlagda kostymer.

Det anekdotiska kryddar bokens fyrahundra sidor men författaren vill verkligen förklara hur denna familj fungerar och det finns både uppriktighet och stolthet i berättandet. Och så rymmer boken en stor kärlek till staden Göteborg och till somrarna i den bohusländska skärgården.

ARTIKELN HANDLAR OM