Rått och intensivt om våldets och kampens Colombia

Inga-Lina Lindqvist om ”Candelarias hus” av Julia Svanberg

Publicerad 2017-08-08

Julia Svanberg (f. −82), aktuell med ”Candelarias hus”.

Kaffe är lika osynligt och nödvändigt som luft. Svenskar som levde under kriget minns kafferansoneringen och alla uppfinnings­rika sätt att ersätta den åtråvärda bönan – men kriget rörde vid Sverige enbart med spetsen på sin svarta vinge.

Candelarias hus är Julia Svanbergs andra­ roman och handlar, liksom debuten Varför kom du hit? om hennes erfarenheter av att leva och arbeta i Colombia.

Svanberg har tidigare skildrat sin tillvaro som kaffebonde i ett av världens mest våldsutsatta länder i bloggen ”Mammas machete”.

I Colombia är kriget inte ett minne. Trots att regeringen och Farc-gerillan slutit ett historiskt fredsavtal är det långt till fred såsom­ vi definierar den i Sverige – ett tillstånd lika osynligt och självklart som luft. Eller som en kopp kaffe.

Candelarias hus är en kort och intensiv roman som med ett sinnligt språk och lågmält ihärdigt driv borrar sig in under huden. Kaffe är inte svart pulver­, kaffe är bär med smak av geléhallon, som plockas för hand av fattiga bönder som får kämpa för varje droppe vatten medan de rika godsägarna slösar­ med vatten för att utfodra­ kor. Ja, Svanberg pumpar­ ut långa och svåra frågor i bultande rytmiska kapitel och det är inte bara kaffebären som är råa. Känslan i texten­ är att allt är just rått. Våldet. Klasskampen. Orättvisorna.

Romanens huvudperson är en västerländsk kvinna och ett av romanens motiv är att de risker som hon utsätter sig och sitt barn för är självvalda. ”Jag behöver inte vara här”, tänker hon och det är en drabbande reflektion. Att ta konsekvenser av ett aktivt val – är det svårare eller lättare än att bära sitt öde?

Tiden står inte stilla i Candelarias hus och ingen vrå på jorden kan fredas mot den väster­ländska medelklassens drömmar om nya utsikter från nya altaner.

Bokens mest ironiska scen skildrar en bondefestival, organiserad av traktens rikemansson­ i syfte att locka turister. Bönderna­ själva är inte med, de har varken tid eller råd, djupt upptagna av att hantera oönskade bieffekter av moderniseringen.

Romanen har ett öppet slut och redan innan­ jag vänder det sista bladet känner jag saknaden efter värmen som strålat ut från romanens textkropp och den tunga mörka doften av slitet med jorden.

Följ ämnen i artikeln