Heilvetet i Berlin
Uppdaterad 2012-11-14 | Publicerad 2012-11-12
Ragnar Strömberg läser en skakande thriller om arbetarparet som gjorde uppror mot Hitler
”Så om Hitler vunnit kriget, hade du aldrig blivit född.”
Med detta konstaterande brukade morsan och farsan avrunda de otaliga historierna från krigsåren som jag växte upp med. På byrån i vardagsrummet stod ett inramat foto av Torgny Segerstedt och jag fick aldrig glömma att mannen med örnblicken och alla andra döda hjältar räddat våra liv. Vi hade legat lika risigt till som den tokiga gamla judinnan tvärs över svalen, som gått ner till Centralstationen varje dag i fem år i hopp om att hennes dotter skulle stiga av Oslotåget. För angivare fanns det ju överallt, på varje arbetsplats, i varje kvarter.
Konvojtrafiken, svartabörshandeln, mörkläggningen och hela den konspiratoriska, gengasosande rekvisitan gjorde förstås sitt till för att de som gett sina liv i kampen mot den stora ondskan blev hjältar i en sannsaga som formade min världsbild för alltid.
Två av dessa var Elise och Otto Hampel, ett par ur arbetarklassen som under två år spred antinazistisk propaganda på vykort och handskrivna lappar i Berlin, sedan deras son stupat under invasionen av Frankrike.
Deras gripande och fasansfulla historia, som fanns i Gestapos processakter, utgör det autentiska underlaget för Hans Falladas storslagna skildring av vardagslivet i odjurets buk, romanen Ensam i Berlin, nu för första gången i oavkortad, moderniserad och magnifik översättning.
(Min enda invändning gäller titeln – Jeder stirbt für sich allein är värd ett bättre öde)
Den efter decenniers morfinmissbruk och alkoholism svårt märkte Fallada, skrev sin nästan 700 sidor långa, samtidigt realistiska och dunkelt suggestiva, helvetesfresk på tre veckor och avled kort innan Ensam i Berlin kom ut 1947, samma år som Anne Franks dagbok nådde världen.
Ensam i Berlin är en tragedi i tre akter om det skötsamma arbetarklassparet Quangel, Otto, verkmästare vid en möbelfabrik, och hans hustru Anna.
I den första börjar det som ska bli en thriller om den skoningslöse kommissarien Escherichs jakt på det tystlåtna och strävsamma paret, med ett maskinskrivet fältpostbrev som meddelar att sonen Lill-Otto dött hjältedöden för führern och fosterlandet i Frankrike.
Med Berlin i den samtidigt råbarkade och prudentligt småborgerliga diktaturens klor som fond, låter Fallada ett myller av människoöden växa fram kring makarna Envar, den slutne Otto och den tålmodiga Anna. Den innersta kretsen utgörs av grannarna i huset på Jablonskistrasse 55. Här finns hängivna nazister som gottar sig åt att förödmjuka den gamla judekäringen högst upp, en sjaskig angivare som försöker locka folk att säga något ofördelaktigt om regimen för småpengar och cigaretter, samt det pensionerade kammarrätts- rådet, vars trohet mot lagens bokstav blir bisarr i skurkväldets skugga.
I den andra akten korsklipper Fallada i högt, men behärskat, tempo mellan Otto och Anna i deras utsiktslösa, men aldrig sentimentaliserade, motståndskamp och polisen som får upp vittringen efter de ”landsförrädiska terroristerna”.
I den avslutande delen skildras deras nedstigning i helvetet, från gripandet över förhör och rättegång till det oundvikliga slutet. Tortyrscenerna hör till det mest skakande jag någonsin läst och den nyktra sakligheten gör Ottos och Annas vägran att knäckas, att låta sig avhumaniseras, än mer drabbande.
Under de sista 100 sidorna kommer också det kanske starkaste uttrycket för Falladas storhet som berättare, genom att plågoanden Escherich inte är en sadistisk stereotyp och därför blir så mycket mer skrämmande genom sin djupt mänskliga komplexitet.
Primo Levi hävdade att Ensam i Berlin är det bästa som någonsin skrivits om det tyska motståndet och jag garanterar de otaliga läsare denna roman förtjänar, att det inte är någon överdrift.
