Befriande lek med litteraturhistorien

Sebastian Lönnlöv om ”I rörelse” av Athena Farrokhzad

avSebastian Lönnlöv

Publicerad:
Foto: Carla Orrego Veliz
Athena Farrokhzads (född 1983) nya diktsamling är något helt annat än den hyllade debuten ”Vitsvit” från 2013.

Få debutdiktsamlingar blir så uppmärksammade och ikoniserade som Athena Farrokhzads Vitsvit, eller får en så djupgående påverkan på poesilandskapet. Men de som förväntat sig en ny Vitsvit kommer nog att bli besvikna. 

I rörelse – Farrokhzads första egna diktsamling sedan debuten – är något helt annat.

Vitsvit (2013) utmärktes av konceptuell renodling och en pjäsliknande, dialogisk form. Även i Trado (2016), skriven tillsammans med Svetlana Cârstean, låg ett tydligt koncept till grund för det poetiska utforskandet av översättning och språkgränser. I rörelse rymmer i stället ett fyrtiotal ganska disparata dikter, där Farrokhzad bitvis återvänder till den L=A=N=G=U=A=G=E-influerade stil som präglade många av de texter hon publicerade innan Vitsvit.

Som motto fungerar en dikt av Adrienne Rich, om hur poesin aldrig kan ”ställa sig utanför historien”. Orden ”i rörelse” blixtrar förbi i Richs dikt, men diktsamlingens titel är förstås också en Boye-blinkning. I Farrokhzads parafras på Boyes sönderälskade dikt är den mätta dagen faktiskt störst, samtidigt som romantiseringen av flykt och uppbrott ifrågasätts:

”Nog finns det mål och mening i vår färd – / men fetischeringen av lidande är beklagansvärd.”

Denna omdiktning är på många sätt typisk för en diktsamling som leker med litteraturhistorien på befriande respektlösa sätt, och som ofta befinner sig i gränslandet mellan humor, sarkasm och ren satir. I Allen Ginsberg-parafrasen Brev till Europa vävs privat vardag samman med global politik, i ett komplext och obönhörligt textflöde som rymmer både ilska och nostalgi.

Till diktsamlingens lekfulla höjdpunkter hör också Jag ser världen, där Göran Palms dikt om Mona Lisa vrids många varv och slutar i en uppgörelse med 70-talets politiska poesi. Och politisk poesi är just vad Farrokhzad skriver, oavsett vilka verkningsmedel hon för tillfället använder. 

Som en röd tråd löper antirasismen och längtan efter att kunna leva och skriva ”med en medioker vit mans självförtroende”:

”jag trodde att jag skulle betraktas som jämlike / om de kände igen mig som konstnär / men de kände inte igen mig som konstnär / eftersom de inte betraktade mig som jämlike”

Stilblandningen gör I rörelse till en ofrånkomligen ojämn samling, där spoken word står sida vid sida med sorgset allvar, exil och förtvivlan.

Här finns dagsedlar som nog fungerade bättre precis när de skrevs, men också rent guld, tjugofyra karat – till exempel Om mödrar och mörker eller den nästan smärtsamt välskrivna Nelly, vad är det för kniv.

Ibland önskar jag att en redaktörssax hade klippt bort det jag just läser, men det som spökar i min läsning är antagligen just den vurm för starkt sammanhållna diktsamlingar som Vitsvit ­bidrog till att skapa. Kanske är det dags för en ny våg – en återgång till de vildvuxna skaror av omaka texter som varit själv­klara under en stor del av poesins litteraturhistoria. 

I så fall skulle det inte förvåna mig om Farrokhzad än en gång går i täten för den nya trenden.

Sebastian Lönnlöv

Athena Farrokhzad medarbetar i Aftonbladet Kultur, därför recenseras boken av Sebastian Lönnlöv, kritiker i Svenska Dagbladet.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM