Den förtvivlade poeten

Jenny Högström återupptäcker Ola Julén – diktaren som skrev för ingens skull

Publicerad 2019-08-10

Ola Julén, 1970-2013.

I år är det tjugo år sedan Ola Juléns debutdiktsamling Orissa publicerades. Jag minns att jag verkligen inte klarade av den boken just då. Dessa korta, desperata dikter, upplästa av en poet som tycktes utstråla precis samma förtvivlan, ensamhet och skam som dikterna, fyllde mig med en sekundärskam jag inte kunde hantera.


Många har, både förr och senare, skrivit om just den konkreta uppläsningssituationen – men till skillnad från mig blivit golvade. Sedan 2013 finns inte Ola Julén ibland oss längre och bara dikterna är kvar.

Flera år dessförinnan, 2004, skulle hans andra diktsamling, Afrikas verkliga historia, bli publicerad. Men Julén drog tillbaka boken. Efter hans död återfanns ett manus och nu utkommer boken – oklart om det är samma version som den första – på Nirstedt/litteratur, som samtidigt tacknämligt återpublicerar Orissa.

Ett strålande tillfälle att både läsa om och läsa nytt, med andra ord. Nu funkar det bättre för mig.

faktiskt helt jävla förkrossande dikter.

Afrikas verkliga historia är varsamt presenterad och förpackad: med ett mycket läsvärt förord av den danske poeten Martin Glaz Serup (Julén har länge varit stor i Danmark, och boken utkommer samtidigt i dansk översättning), ett efterord av redaktörerna, samt ett appendix med några ytterligare, faktiskt helt jävla förkrossande dikter.

Till skillnad från Orissa, med endast en kort dikt per uppslag, på högra sidan – består boken av dikter av varierande längd, sorterade i bokstavsordning. Bokens första ord är "Arbeta" och det sista är "Ängeln". Julén använder sig av anaforen som figur – dikt efter dikt börjar med att, att, att, jag, jag, jag – och därmed upprepningens emfas. Samtidigt som bokstavsordningen bryter mot en annan möjlig diktordning. Och i bokens mitt, några motsägelsefulla rader som stannar kvar hos mig: "Jag vill ha hela //den starkt sexualiserade världen" och "Jag vill vara ensam". Här sidoställer poeten en enorm längtan och ett slags absolut omöjlighet. Längtan efter att bli lycklig, att hitta kärleken, sex, ingå i en gemenskap – uff, så banalt det är. Styrkan – ständigt på det patetiskas gräns – ligger i Juléns förmåga att hålla fast i och "skriva i förtvivlan".


Å ena sidan ger dikterna ett konkret och dokumentärt intryck, å andra sidan får det dokumentära också en metaforisk dimension. För precis som med Orissa kan man fråga sig vad boktitelns Afrika egentligen innebär. Den utspelar sig ju i Stockholm och Brasilien, där diktjaget förälskar sig i Jacqueline, en fattig brasiliansk flicka (han kallar henne så), kanske prostituerad, som diktjaget menar har utnyttjat honom. Well, gubben...

Ibland är dikterna självrefererande; "mina onda dikter" kan det heta, eller "svart poesi och svarta dikter", men de liknas också vid "små vackra stjärnfall".

Valfrändskaperna med Lars Norén, Stig Larsson, Gunnar Björling och Gunnar Ekelöf är uttalade. Själv tänker jag på Johan Jönson. Och när Julén i en intervju pratar om sexskildringar i dikt och om amerikansk rap och porr får dikterna en ny resonansbotten.

"Jag skriver för ingens skull" skriver Ola Julén, och kallar sina dikter för "ingenting".

Men "ingenting" i litteraturen är ändå någonting.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.