Predikant med fascinerande ton

James Baldwin har fått en renässans

avUlrika Stahre

Foto: AP
Författaren James Baldwin (till höger) på en presskonferens inför en demonstration i New York 1963. Armbindel skulle bäras i protest mot morden på svarta barn i Alabama.

Den amerikanske författaren och essäisten ­James Baldwin (1924–1987) har de senaste åren fått en renässans, trettio år efter sin död. Först var det Raoul Pecks dokumentär I am not your negro (2016) som byggde på Baldwins anteckningar om afroamerikansk ­historia och kamp, sedan If Beale street could talk (2018), efter en av hans romaner.

Nu återutger Norstedts hans Nästa gång elden, två essäer från 1962 som översattes och gavs ut på svenska redan 1964.

Alexander Motturi ­skriver i sitt intressanta förord att Baldwins texter var välbekanta i det svenska 60-talet, hans Blues for Mr Charlie spelades på Dramaten och många översättningar gjordes. 

Nyutgivningen av Nästa gång elden bygger på den gamla översättningen som har moderniserats och reviderats av Henrik Sjöberg. Baldwin skriver från ett Harlem före medborgarrättskampens genombrott. Han skriver om det internaliserade förtrycket av svarta amerikaner – självhatet, hatet – om religionen och separatism.

1 av 2
Elijah Muhammad.

Den första kortare essän är ett brev till en 14-årig brorson, den andra, Nedanför korset, inleds med en analys av uppväxten och den tonårige James insikt att hans liv var predestinerat till en enda plats, den svarte ynglingens: gathörnet. Han undviker sitt öde genom att hänge sig till kyrkan och bli predikant. Sedan möter han Dostojevskij och tar farväl av det kristliga livet.

Att läsa Nedanför korset (ursprungligen publicerad i The New Yorker) är att ömsom fascineras av den rättframma tonen – den svarte mannens öde, den vite mannens förvirring – ömsom nästan gå vilse i resonemang om självkännedom och identitet. Baldwin nämner lite vid sidan av hur afro­amerikanska medborgare fortfarande bär slav­ägarnas efternamn. Hur han, hundra år efter slaveriets avskaffande fortfarande har så nära till att vara en annan människas egendom.

Mest fascinerar Baldwins beskrivning av mötet med Nation of Islams dåvarande ledare Elijah Muhammad. Han bjuds på middag i Muhammads stora villa i Chicagos South Side, blir inte övertygad av talet om den vite mannen som djävulen och blir skjutsad därifrån till en träff med vita vänner.

Baldwin strävar genom essän att hitta en linje: hur komma bort från rasistiskt förtryck utan att fastna i själva dikotomin och bekräfta den genom hatisk separatism? Han avslutar: ”Om vi – och nu menar jag de relativt medvetna vita och de ­relativt medvetna svarta som, likt älskande, måste kräva eller skapa en medvetenhet hos de andra – inte sviker vår plikt nu så kan vi kanske, hur få vi än är, göra slut på denna rasmardröm och forma vårt land och ändra världens historia.” 

Nog fanns predikanten kvar, flera decennier efter den kyrkliga karriären.

ARTIKELN HANDLAR OM

Essäer

Rasism