Raseripoesi

Uppdaterad 2023-04-03 | Publicerad 2007-02-02

MAGNUS RINGGREN om en kolsvart Johan Jönson

Johan Jönson.

Låt oss kalla dem för poesimaskinerna.

Den ena står tydligen i ett klassrum, skrivarkurs pågår kanske. Den servas av en massa schysta och smarta mänskor som är genuint fascinerade av dess tekniska konstruktion och prestanda. Det är en modern och avancerad maskin, ren och snygg och utan utdunstningar. Ganska oförarglig.

Sen har vi den andra. Den står därute nånstans, det verkar vara vid randen av en massgrav på Balkan. Den äter mänskor. Den producerar skit, ett odefinierbart svart pulver. Den stinker. Man vill inte gå i närheten, men man måste. Det är Johan Jönsons poesimaskin. Det dånar om den.

Den nya tjocka boken heter Restaktivitet och består av ett förspel och ett efterspel som jag lämnar därhän och en väldig svit prosafragment i 1 031 numrerade delar som är bland det starkaste och mest motbjudande jag läst detta sekel.

Någonstans i ”världsanstalten” sitter en kvinnlig åklagare och spelar in ett förhör med den som kallar sig ”jag”. Han verkar vara en modern krigsförbrytare med åtskilliga massgravar på sitt samvete. Hans svada är oändlig, hans misantropi likaså. Bandet hackar, spolas tillbaka. Ofta trycker författaren på ”random” – eftekten blir ett obehagligt och långvarigt brus. Utskriften, texten, får allt fulare och oläsligare typsnitt, sidorna blir grå som blyerts, klarnar igen. Pip och krasanden från offren hörs ibland vid sidan av den mässande rösten.

Denna dikt är svartare än Beckett ibland. ”Mänskligheten är ett trögflytande klet över ryggen och nacken.” Eller anteckning nr 174: ”Massgravarna är havande med framtid.” Becketts humor är dock borta, det här är ren död tomhet, moralens absoluta frånvaro. Det enda som finns kvar är raseriet.

Det rör sig om poesi (eller vad det nu är) som mani, den variant av sjukdomen som drabbar författare och kallas för grafomani. Texten blir ”en överhettad inskrivningsreaktor”. Johan Jönson kan aldrig sluta skriva, aldrig stoppa maskinen. Effekten hos läsaren blir ett beundrande äckel, en återhållen åthutning: sluta nu för fan!

Johan Jönson är oerhört produktiv, nästan så man blir rädd. Det finns stora likheter mellan hans flöde och det som Lars Norén vistades i på 60- och 70-talen. Men den yngre kollegan har en större vilja till struktur och klarhet, en hemsk förmåga att hålla sig till ämnet. Det är som om Noréngrenen ympats med en kvist av Torsten Ekboms konstruktivism. Man får alltså gå bakåt några decennier för att hitta själsfränderna. Med den där första poesimaskinen, den i klassrummet, den som producerar trevliga och intrikata dikter, har den inte mycket gemensamt.

Lyrik

Magnus Ringgren (kultur@aftonbladet.se)

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln