Putslustig tonåring
Publicerad 2015-06-25
Roman som i bästa fall inspirerar till blodgivning
Titeln låter som en deckare, men det här är en ungdomsroman om vänskap, kärlek, sjukdom och död. Författaren och läraren Alessandro D’ Avenias debut som utspelar sig bland gymnasieungdomar blev en internationell succé. Någon kritiker jämförde den med 1970-talets hitten Love story och Döda poeters sällskap.
Själv finner jag inga likheter. Där Eric Segal lyckades fånga två unga människors förälskelse som får ett abrupt slut då flickan dör i cancer är Beatrice snarare en oåtkomlig drömflicka för 16-årige Leo. En fantasi om den upphöjda rödhåriga madonnan som pågår samtidigt som han kör moppe, spelar fotboll och dataspel.
Leo är i smyg kär i Beatrice men umgås flitigt med bästa vännen Silvia. Han ser tillvaron i färger, det inre är vitt, Silvia är blå, medan lärarna, vampyrerna går i svart. Han avskyr dem och hatar skolan ända tills en dag då Drömmaren stiger in i klassrummet. Nämligen historie- och filosofiläraren som ska förlösa elevernas inre liv med bland andra Dantes Vita Nuova. Han var ju också förälskad i en Beatrice.
Det hade kunnat bli en fin roman om hur en prerafaelitisk dröm krockar med verkligheten där föremålet för åtrån ligger avmagrad med kalt huvud efter cancerbehandlingen. En berättelse om hur sorgen kan förlösa och anvisa en livsväg. Men det är något med tonen som inte stämmer. Leo som går tredje året på gymnasiet låter som en forcerad och lite putslustig 10-åring som just börjat fundera på existentiella frågor om döden och Guds existens. Allt påminnande om fenomenet Berts dagböcker. Förvisso kan det tillgjorda vara sorgens irrationella yttringar, men här handlar det om ett tilltal som gör romanen förljugen och skendjup.
Kanske är vi i Sverige bortskämda med berättelser för unga vuxna där den potentielle läsaren tas på allvar, som i Johanna Thydells I taket lyser stjärnorna, för att nämna någon som skriver om cancer och sorgearbete. Visst finns hos D´Avenia en och annan insiktsfull tanke som: Varför tror föräldrar att vi mår bra bara för att vi verkar normala? Men som bäst fungerar den här romanen som en plädering för blodgivning. I det avseendet skulle den definitivt kunna inspirera en ung läsare, och till och med, användas i skolorna.
