Blåser liv i Brontës fantasivärld

Uppdaterad 2016-09-30 | Publicerad 2016-09-28

Lennart Bromander läser en lekfull roman med många plan

Eva-Maria Liffner (född 1957).

I Eva-Maria Liffners förra roman Lacrimosa gav hon sin fantasi fria tyglar in i Carl Jonas Love Almquists värld och verk. I den nya Blåst! har hon stannat kvar i samma tid men förflyttat sig till de blåsiga hedarna i Yorkshire. Det handlar alltså om den extremt begåvade men så sorgligt olycksdrabbade syskonskaran Brontë.

Och Liffner har trängt sig in i den världen inte bara med fantasi utan också genom en rejäl portion fantasy. Det här är visserligen ingen tungläst historia men så komplex för att inte säga snårig, att jag aldrig lyckas reda ut alla trådar, som författaren spinner fram och tillbaka mellan olika tidsplan och drömda eller levande människor. I ett av de moderna tidsplanen konstateras på ett ställe, att ”de här fyra ungarna skrev som tokiga hela livet. De lekte och levde och andades bara genom sina fantasier om påhittade land och språk och ändlösa krig och ändå finns det nästan inget kvar av dem i bokform. Bara några prydligt tillrättalagda romaner, noga ansade för att passa tidens litterära mode”.

Det tycks vara detta faktum, som triggat i gång Eva-Maria Liffners egen fantasi, det vill säga den fantasivärld, Gondal, som syskonen Brontë, Charlotte, Emily, Anne och Branwell, skapade och djupt levde sig in i, men som inte lämnat spår i de tre systrarnas romaner – Branwell var förmodligen lika skrivbegåvad men publicerade ingenting och var på väg att supa ihjäl sig, när han dog i lungsot samma år som Emily.

Men! Kanske det ändå fanns en roman av hans hand om just Gondal, eller om det kanske handlar om en försvunnen andra roman av Emily (många har fantiserat om vad hon skulle ha kunnat åstadkomma mer än mästerverket Svindlande höjder). Vi får följa hur detta eventuella manu­skript dyker upp i skyttegravarna vid Ypern under första världskriget och senare i källardjupen under Bodleian library i Oxford. Det forskas fram och tillbaka mellan tidsplanen, som även omfattar slutet av 1960-talet samt nutid.

Särskilt en gestalt, mekanikern Ned Shaw, samt den brontëska hunden Keeper har en tendens att oscillera mellan tidsplanen med aktningsvärd hastighet. Däremellan befinner vi oss hos syskonen i Haworth, som i alla fall håller sig kvar inom sin egen alltför korta tidsepok. Det är annars lätt att ta fel på var berättelsen för tillfället befinner sig.

En av de unga män vi får stifta bekantskap med i skyttegravarna vid Ypern är för de flesta mest känd som J R R Tolkien. Han får tillgång till det mystiska manuskriptet, och en av flera antydda frågor blir om inte den värld Tolkien skapade i Sagan om ringen kan vara en efterbildning av syskonen Brontës förlorade fantasivärld Gondal – en mystisk ring singlar också omkring mellan tidsplanen.

Detta är ju en kittlande tanke för den som vill leka med litteraturen. Och det kan man naturligtvis göra. Men frågan är om inte Eva-Maria Liffner dragit i väg litet för långt i sin lekfullhet och skapat ett eller annat tidsplan för mycket. Åtminstone jag blir en smula sjösjuk under alla kasten mellan då och då och då och nu.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.