Satir utan nåd

Uppdaterad 2016-09-26 | Publicerad 2016-09-23

Johan Croneman om Liv Strömquists serieattack mot klassamhället

Man törs knappt säga att man inte är en serieläsare, inte högt, och inte en riktig i alla fall. Jag träffade för några år sedan tidningen Fantomens redaktör på en fest, vi föll (som jag minns det) i varandras armar och pratade halva natten. Jag har ännu kvar det superhemliga chiffret till Fantomens deckarklubb, det är sedan femtio år inlåst i mitt blåa kassaskåp, Junior Safe. Där ligger det fortfarande säkert.

Fantomen, Seriemagasinet, Kalle Anka. Robert Crumbs Fritz the cat – överraskande läsning för en tonåring på 70-talet.

Jag var väl drygt fyrtio när jag förstod vad serier också kunde vara, det känns nästan lite svårt att komma med det erkännandet nu. Jag kom också till Japan och fick väl någon sorts litterär kulturchock.

Jag har varit med i några av Martin Kellermans Rocky-rutor, nästan obegripligt stolt, till och med när sammanhanget inte varit helt smickrande. Man blir väldigt levande som seriefigur. Man ser plötsligt allt möjligt. Och man ser alla detaljer. Det blir nästan lite sannare än sanningen.

Jag tror att jag är med i Liv Strömquists nya album Uppgång & fall också. I ett otroligt roligt kapitel med titeln ”Vi måste prata om Chris” (Madeleines kille, alltså) gör hon narr av vita manliga skribenter i jättestora kulturbrillor, på liberala kultursidor som då och då bestämmer sig för att vara lite lagom ”edgy” och kritisera – monarkin. Sila inte mygg, svälj inte kamelerna, menar Liv Strömquist, måste ni hela tiden titta åt fel håll? Den globala kapitalismen måste ju skärskådas! Och attackeras. Hela tiden. Jag skiter väl i kungen.

Först ska hon förklara hur det funkar, ekonomin, och klassamhället och hela konkarongen. Och varför det inte funkar – för till exempel vänstern.

Och det är det hon gör, hon tar de stora greppen, vi andra får sitta i skamvrån en stund – men bara en stund, för ibland, rätt ofta, och lite för ofta, ångrar hon sig en smula, backar lite, säger ungefär att ”jag är nog ändå likadan” och ”jag menar inte att han är en idiot” (fast hon just sagt det).

Hon är noggrann och vass och obarmhärtig, all hennes satir är bäst när den levereras helt utan nåd, som när hon nagelfar klassproblematiken (lite av ett bärande tema i hela albumet) och brutalt redogör för hur Karl Ove Knausgård i Min kamp, del 2, på hela tre ställen (obs, ironi), över 600 sidor, beskriver arbetarklassen. Det är inget smicker, precis.

Men sedan: ”Med detta menar jag självklart inte att Knausgård borde ha skrivit på ett annat sätt, att han borde ha haft ett moraliskt krav på sitt berättarjag att skildra arbetarklassen på något annat sätt eller att Knausgård är en dålig författare eller någon annan skit.”

Jag är lite överraskad över att den där ursäkten återkommer lite för ofta. Jag begriper inte varför.

Som sagt, Liv Strömquist är som allra bäst när hon slutar ta några satiriska fångar – avrättningarna är att föredra.

Hon manglar i bokens första kapitel tre näringslivstoppars verbala snömos (Carl-Henrik Svanberg, Sverker Martin-Löf och Per-Olof Eriksson), det är sylvasst och smart och väldigt kul – och effektivt. Hon drar inte av brallorna på folk med ett ryck, i stället rätt långsamt, ibland plågsamt, nästan alltid väldigt avslöjande, och till synes genant enkelt.

Hon är genial.

Och hon är väldigt säker, både stil- och innehållsmässigt. Det är tätt, det är tajt, det är mycket, det är yvigt, det spretar, i nästa ögonblick är hon sylvass, precis, exakt, minimal.

Hon blir lite för mässande ibland, predikande, folkbildande, föreläsande. Men, vi skiter i det nu, som hon själv skulle ha skrivit.

Det är aldrig för en sekund tråkigt, och det är givetvis viktigt för Liv Strömquist att vara just rolig. Det låter som en självklarhet – men sannerligen inte. Och hur viktigt blir inte det kravet för oss läsare!?

Sätt dig ner på en stol i ett ensamt rum och räkna upp alla genuint roliga människor du känner? Man kommer kanske till tre. Humor är en gåva, man kan träna, men allt är tajmning. Liv Strömquist är rolig.

Tröstar mig en svart natt med finlandssvenske favoriten Claes Andersson, en poet som kan vara fruktansvärt kul. Och febrigt jobbig i all sin klarhet.

Jag tycker Liv Strömquist, liksom många andra samtida serietecknare, mer lutar sig mot just poesin, och påminner om poeten. Liv Strömquist skriver mycket, och i rasande fart, och kan som sagt vara allmänt rasande – ändå är hon i slutänden nedkokt, och silad och avskalad. Och dikt, när den är som mest fantastisk.

Men det liknar givetvis något helt annat.

Johan Croneman

Eftersom Liv Strömquist medverkar i Aftonbladet recenseras
boken av Johan Croneman, frilans, film- och tv-kritiker i bland annat Dagens Nyheter.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.