Häxigt värre
Jenny Högström jublar åt spöken och onda flickor i en berusande romandebut
Uppdaterad 2017-03-16 | Publicerad 2017-03-11
Det går ett spöke genom Johanne Lykke Holms debutroman Natten som föregick denna dag. Ingeborg Bachmanns spöke. Eller nej, det går förstås många spöken, för det är en roman om hemsökelser av olika slag. Men den österrikiska författaren Bachmann (1926–1973) är en författare som Lykke Holm intresserat sig mycket för, och hennes verk ekar genom raderna.
I titeln, till att börja med. I andra kapitlet av romanen Malina från 1971, betitlat ”Den tredje mannen”, skriver Bachmann:
”Malina ska få veta allt. Men jag bestämmer. Det blir drömmarna från inatt.”
Bachmann skriver också, och jag tänker att detta är Lykke Holms scenanvisning:
”Det är en plats som heter överallt och ingenstans. Tiden är inte idag. Tiden finns över huvud taget inte längre”.
En återkommande formel hos Lykke Holm är alltså: ”I natten som föregick denna dag drömde jag”. Och i detta drömda, tidlösa rum utspelar sig den här romanen, som ger sig ut för att vara en flickas dagbok från hennes trettonde till hennes fjortonde år.
Men medan Malinas kvinnliga protagonist i någon bemärkelse tycks befinna sig i männens våld – här finns till och med ”de mördade döttrarnas kyrkogård” – befolkar Johanne Lykke Holm sin roman med idel kvinnor och djur. Det är två systrar, dagboksförfattaren och hennes äldre syster Cosima, det är en mor som framstår som ett mytiskt väsen, kanske jaktgudinnan Diana, och hästen Elektra. En far omnämns endast i förbigående.
Det finns en trädgård, det finns ett hus, ett hus som är för trångt. Och så spökena då – kanske är det de mördade döttrarna som går igen? Onda flickor i gränslandet mellan barn och vuxen. Figuren är som hämtad ur sagorna, myterna, konsten, men också ur skräckfilmerna, där besatta flickebarn har en emblematisk plats.
Natten som föregick denna dag är en mörk och suggestiv saga där våldet är högst närvarande, men här utspelar det sig mellan systrarna, mellan mor och döttrar, mellan människa och djur, i naturen själv. Och, inte minst, i den egna kroppen.
För flickan är i högsta grad en gränsvarelse, ett barn som bär på sin egen förvandling och därmed också sin egen död. ”Är det en kropp eller är det en kista”, skriver dagboksförfattaren – utan att någonsin använda frågetecken. ”Det är en fruktansvärd sak att vara ett barn”, skriver hon vidare, och romanen igenom inventerar hon ord som ”barnkammare”, ”barnhuvud”, ”barnhand”: ”Kan en barnkammare fortfarande vara en barnkammare om där inte längre bor ett barn.”
Så, är Natten som föregick denna dag en roman om barndom? Ja och nej. Det är definitivt en roman som med sin sinnliga bildvärld och förtätade lyriska prosa framsuggererar barndomens omfattande, hypnotiska tillstånd. Lägg därtill de berusande lukter som stiger ur barndomen, söta men också muggiga, av kropp, av fukt, av smutsiga lakan och frukt som ligger och möglar under sängen. Att vara barn – är också att vara mycket gammal.
Natten som föregick denna dag är en plats för förändring och förvandling. Och man kan se förvandlingar an med spänning, hopp och tillförsikt. Men man kan också vara deras föremål. Denna fula och obehagliga flicka (jag tänker mig henne som typ Christina Riccis rollfigur Wednesday i Familjen Addams) som hellre slår sig i slang med hästen Elektra samt med häxor och demoner, än med sin söta och lyckade syster, känner snarare främlingskap och äckel. ”Adjö mitt jungfrukött”, utbrister hon ironiskt. Livet är på så vis framför allt en fråga om döden. Och jämte naturen läcker den in från alla håll.
På ett sätt hittar vi det här besatta, världsfrånvända, vägrande flickebarnet också i Linda Boström Knausgårds Välkommen till Amerika från i höstas. Där tar flickan sin tillflykt in i tystnaden och ett slags egen gudstro. Johanne Lykke Holm, som tillsammans med danska poeten Olga Ravn håller i författarutbildningen ”Hekseskolen”, laborerar hellre uttryckligen med ockultism och magi och beskriver skrivprocessen som en ”ockult maskin”. Själv klottrar jag ”surrealism” i marginalen när berättelsen börjar svämma över av ögon och tänder, och en fläta som växer upp ur marken och likt en alien pluggar in i flickans nacke.
”Natten som föregår denna dag” är berusande läsning. Den är öm. Den är grym. Den är vacker. Som luttrad gammal häxa måste jag jubla.
Men även om jag vill följa Bachmannanvisningarna om tidlöshet, och bristen på samtidsmarkörer, har jag ändå lite svårt att helt hänge mig. Jag saknar liksom det på riktigt fula och äckliga, det verkligt subversiva, och framför allt efterlyser jag ett brott som inte bara inbegriper sagans idel borgerliga attribut av eldgafflar, onyx, lackskor och flätor.
Det vore djupt orättvist av mig att efterlysa en annan bok. Men jag tänker på en författare som Mara Lee som i romaner som Salome lyckas sammanföra myt och en plågsamt påtaglig samtid. Ja, för att inte tala om Anne Carson.
Den sega skimrande hinna som omsluter Natten som föregår denna dag hindrar den dock från att alls komma i kontakt med dylika ting. Jag antar att det är dess brist såväl som dess stora tillgång.
Men vad vet jag, kanske är det just dessa drömmar om flickor vi behöver.
