Ödesdrama i Hitlers skugga
Uppdaterad 2013-10-21 | Publicerad 2013-09-30
Kjell Westös nya Hägring beskriver Helsingfors under onådens år 1938
”Varje människa är ett mirakel.”
Med dessa enkla ord, genomstungna av melankolisk förtröstan, slutar den finlandssvenske berättarkonstnären Kjell Westös förra roman Gå inte ensam ut i natten, den sista av en kvartett romaner om människoöden i Helsingfors under förra seklet.
Kjell Westö besitter två egenskaper som gör honom unikt utrustad för att ro iland en så grandiost otidsenlig rundmålning i den stora episka traditionen. Dels är det prosans konstnärligt omutliga fördelning av skuggor och dagrar, dels den från allt vad ironi heter befriade klockartron på berättandets kraft och förmåga att utforska människolivet.
Historien finns, verkligheten finns, hopp och fruktan, kärlek och hat är sammanvuxna som siamesiska tvillingar.
Så även i den nya romanen Hägring 38, som utspelas i onådens år 1938 med Helsingfors som samtidigt realistiskt detaljskarp och suggestivt spöklik fond.
Kring en grupp människor ur den finlandssvenska borgerligheten bygger Westö ett ödesdrama om en tid där drömmen om renhet och folkgemenskap över klassgränserna fört världen till avgrundens rand.
För romanens huvudperson, den frånskilde och melankoliske finlandssvenske advokaten Claes Thune, är renhetsdrömmar och nationalism åkommor som bäst botas med läsning och resor, men de liberala huskurerna biter inte längre på den tidens virulenta rädsla.
Behovet av en syndabock är den förnuftets sömn som alstrar de vidunder vi, Westös läsare, kan namnge. För vi som sitter med facit i hand, vi vet var ändstationen för fraser som ”kulturfrämmande element” ska bli.
Det gör ännu inte medlemmarna i Onsdagsklubben, diskussionssällskapet som består av ungdomsvänner till Thune. Samtalen om Hitlers expansionspolitik och fosterländskhet skapar allt skarpare frontlinjer, där den värld Thune känt mer och mer liknar en hägring.
Ett par av medlemmarna blir allt mer hårdföra Hitlersympatisörer och Thunes enda pålitliga allierade i försvaret av de humanistiska principerna är den i kretsen han avskyr mest. För psykiatrikern Robert Lindemark som förfasar sig över kollegor som ser avlivning av mentalsjuka och handikappade som en rashygienisk nödvändighet, lever nu tillsammans med Thunes exfru Gabi, som debuterar som författare med en erotiskt laddad novellsamling. I ingenmanslandet mellan de båda lägren finns juden Jogi Jary, en före detta skådespelare och poet som obönhörligt fräts sönder av sinnessjukdom.
Men den som sätter igång historien som ska fläta samman allas öden är Thunes sekreterare, den ytterst dugliga fru Wiik.
För att hantera sina mardrömslika minnen från svältlägren efter inbördeskriget, har hon delat upp sig själv i tre personligheter. Under den plikttrogna ytan lever den filmälskande, drömmande Matilda och den upproriska, äventyrliga och hämndlystna Miljafröken som biter på fingertopparna tills de blöder.
När Onsdagsklubben samlas på advokatbyrån hör fru Wiik en röst ur det förflutna, som hon hoppats slippa höra, och från den punkten löper historien steg för steg från gråmulen vår till svinkall november.
Vem av medlemmarna som var hennes plågoande och demon tar inte så lång stund att räkna ut. Men det spelar ingen roll, eller rättare sagt: just genom att sätta läsaren på spåret gör Westö berättelsen obeveklig.
Spänningsmomentet finns i tiden de lever i, en tid som i föraktet för svaghet har obehagliga likheter med vår.
Hägring 38 är ett konstnärligt fullödigt vittnesbörd om att ambivalens är en rättighet, och att ta ställning till tidens stora, svåra frågor en skyldighet.
