Hade en man skrivit detta...

MAGNUS WILLIAM-OLSSON om ett märkligt, provokativt diktverk

helskärm

Om sångaren Orfeus, musan Kalliopes son, finns det en rik antik grekisk mytflora. Troligen ingick där även berättelsen om hur Orfeus hämtade sin unga brud från dödsriket, men det är först med de romerska skalderna Vergilius och Ovidius som myten får litterär form. Knappast någon antik myt har sedan attraherat konstnärer och författare lika starkt, alltifrån renässansen till vår egen tid. Många kritiker och forskare har spekulerat kring varför. Kanske artikulerar berättelsen om Orfeus som med sin sång bevekar själva döden, men som ger efter för begäret och därför på nytt förlorar sin älskade, en grundfigur i den västerländska estetiken. Den som växlar in liv i skrift och som skänker oss konstverket i stället för världen.

De flesta känner nog igen Orfeus ansiktsuttryck - från böcker, serietidningar, filmer, målningar, skulpturer - när han trotsar Hades förbud och på en gång njutningsfullt och lidande vänder sig mot Eurydike. I samma blick såväl tillfredsställer han sitt begär som förlorar dess föremål. Fascinationen inför den blicken, fetischeringen av den, är emellertid långt ifrån oproblematisk. Den amerikanska poeten H.D. ( Hilda Doolittle) skrev redan i början av förra seklet en märkvärdig dikt där hon låter den betraktade Eurydike reflektera över Orfeus blick. Hon är naturligtvis rasande, fången i objektet såväl i dess egenskap av realitet som det av tecken: "Vad såg du i mitt ansikte?" frågar hon Orfeus, "ditt eget ansiktes ljus? / din egen närvaros eld?" Men frågorna riktar sig i lika hög grad till den estetik som förlägger konstens själva ursprung till denna våldsamma blick. Och för H.D. är det förstås ingen slump att den äger rum över könsskillnaden. Blicken är fallisk och objektifierande. Orfeus ser. Eurydike blir sedd.

Som matris är Orfeusmyten numera vanligast inom populärkulturen. Ett faktum som ytterligare ökar den risk poeten Lotta Olsson tar när hon nu på fullt allvar, utifrån Orfeus perspektiv, beskriver det underjordiska återtåget och den ödesdigra blicken. Hon gör det dessutom på vers, i en nästan omöjligt svår form, nämligen sonettkransen.

En sonettkrans består av femton sonetter där den sista raden i varje dikt är identisk med den första i nästa, och där den avslutande dikten, den så kallade mästarsonetten, består av de föregående fjortons förstarader. Tänk bara ett ögonblick på hur man ska få ihop rimmen i en sådan konstruktion, så inser ni snabbt vilka svårigheter formen reser.

Alltsedan Inger Christensen 1991 gav ut sin enastående Sommarfugledalen har det skrivits en del sonettkransar i Norden, men ingen av dem har mig veterligen vågat använda formen episkt. En given berättelse utgör förstås ytterligare en formell komplikation. Men Lotta Olsson vågar. Och hon tolkar myten med utgångspunkt i den svävning hos Ovidius som antyder att Eurydike känner sig dubbel inför Orfeus blick. Å ena sidan förråder den henne och sänder henne åter i döden. Men å andra sidan är den ett mått på hans kärlek. "Nu skulle hon på nytt dö; dock ej på maken hon klagar; / klaga skulle hon då, att hon så högt varit älskad", skriver Ovidius i Lindskogs översättning. Men varför skulle Eurydike nöja sig med att vara ett föremål för kärlek?

I Lotta Olssons skildring är Orfeus starkt idealiserad. Mot bakgrund av allt det som skrivits och tänkts kring myten ter sig hennes perspektiv närmast programmatiskt konservativt. Eurydike är undergivet följsam. Hon går inte, som i de flesta andra konstnärliga skildringar jag kan erinra mig, tätt intill honom, utan en bit bakom. Ja, hennes gestalt är så efemär att Orfeus börjar tvivla på att hon alls är där. Då han vänder sig om gör han det snarare av bristande tillit än av brinnande begär. Och när Lotta Olsson slutligen, som så många av hennes föregångare, meddelar att berättelsen handlar om att dikta snarare än om att älska, reproducerar hon den klassiskt patriarkala idé som redan H.D. för snart hundra år sedan vände sig mot: "På samma sätt som kärlek alltid tvingar / till offer, kräver dikten sin tribut. / Så hör jag hur dess krav för evigt klingar / i varje smärtsam levandets minut. / Det är det pris mitt diktande betingar: / den mörka stigen utan något slut."

Lotta Olssons sonettkrans ter sig, kort sagt, djupt problematisk. Som en gast från masskulturens kitschiga underjord radar den upp manligt sentimentala klichéer. Men det faktum att det är en kvinna som klär sin röst i urdiktarens emblematiska skepnad komplicerar verket. Lotta Olssons signatur skänker helt enkelt Orfeus ett drag av transvestit. Och den manliga kitschen får därmed ett nästan subversivt skimmer.

Hade Den mörka stigen publicerats i en manlig poets namn skulle jag troligen bara ha uppfattat den som en lätt obehagligt uppvisning i verskonst, en snabbt glömd reflex av en sedan länge förlegad estetik. Men under Lotta Olssons signatur kommer den knappast obemärkt att försvinna i litteraturens malström. Därtill är den alldeles för provokativ, pervers och svårkategoriserad. Själv ser jag till exempel mycket fram emot att någon gång få se henne läsa sin mästarsonett "live" och därvid höra hur hon med sin vackra mörka röst skall lyckas balansera den akuta könsambivalensen. Läs bara, tänk er själva och njut:

"Den mörka stigen utan något slut:

vartenda steg är viktigt att bevaka.

Den mörka stigen där jag gått förut.

Den långa vägen uppåt och tillbaka.

Vad ger mig rätten att få vistas här?

En levande bland döda - och hans kvinna.

Jag lyssnar till de ljud som mörkret bär.

Ett ljud av steg! Som genast ska försvinna.

Det är väl hennes steg jag hör ändå?

Det är en fråga ingen kan besvara.

Jag vet blott att min kärlek ska bestå.

Hon tiger. Men det är väl ingen fara?

Hon följer mig. Det måste vara så.

Jag vet: jag såg. Blott en gång. En gång bara."

Lyrik

Magnus William-Olsson