Du sköna nyliberala värld

Jenny Högström läser en roman som drar allt till sin spets och lite till

Publicerad 2019-03-20

Henning Lundkvist, författare.

I hipsterstadsdelen Kødbyen i Köpenhamn ligger klubben Jolene. Det är oktober, 2015, mitt under pågående flyktingkris och någonstans mellan att svenskarna skulle öppna sina hjärtan och införandet av tillfälliga gränskontroller.

DJ:n Hunee ska spela senare på kvällen men romanens jagberättare, en svensk kille som bor i Köpenhamn (obs till skillnad från de så kallade ”partysvenskarna”), är redan där. I väntan på kvällens egentliga händelse börjar han beskriva men framför allt analysera såväl plats som situation. Eller med hans egna ord: ”kicka igång avkodningsprocessen”.

Så börjar Henning Lundkvists kortroman Jolene, som även har en förkärlek för radbrytningar, slagkraftiga slogans och vitsar, gärna på engelska – samt ett i mina ögon rätt omotiverat ointresse för punkter. Och sen är det som att den där avkodningsprocessen inte kan hejdas, som om berättaren blivit en sökmotor på internet som maniskt associerar vidare.


”Som vanligt vill vi alla vara annorlunda”, skriver Lundkvist om publiken på Jolene. ”Som vanligt lyckas vi sällan”. Det är i sig banala rader – men utgör inte desto mindre romanens hjärta. Alltsammans bottnar i det specifika begär kring vilket klubbar som Jolene kretsar, med sin billiga öl och gratisspelningar av kreddiga DJ:s, liksom gentrifierade stadsdelar som Kødbyen, och i förlängningen företag som Airbnb, och så vidare och så vidare.

Allt detta träffsäkert korsklippt med en samtid präglad av krig, rasism, terrorism, klassklyftor, nyliberalism och kapitalism i sin renaste, råaste och mest meningslösa form. Nyckelord är global kapitalism, nyliberalism, gentrifiering, den kreativa klassen à la Richard Florida och kulturellt kapital.

På så vis är Jolene en marxistisk släkting till Michel Houellebecq, när den senare lägger ut texten om service- och turistindustrin som kapitalistisk hårdvaluta. Men medan Houellebecq drar sitt realistiska strå till författarstacken, lägger Henning Lundkvist (som också är konstnär) minimal tid på sådant som miljö- och personbeskrivningar, dialoger och gestaltning. Han har även begränsat sin ramberättelse till dessa få timmar inne på Jolene. Det gör inte romanen dålig, tvärtom.


För Lundkvist tvekar inte att dra saker till sin spets – och några varv till. Om en usel DJ skriver han: ”DJn är en krigsförbrytare i ett till stor del tvåfrontskrig mot både musiken och publiken”. Men noterar också att folk efter terrorattentatet i Paris senare hösten 2015 uppmanades att ”stå upp mot terrorismen genom att dricka kaffe”.

Det är kul, det är sjukt, det är tragiskt.

Richard Florida har på senare år både ångrat och bett offentligt om ursäkt för sina skadliga teorier. Men gentrifieringen är redan ett faktum: Den individ som har det kulturella kapitalet kan tyvärr inte omsätta det i pengar. Däremot kan den ”gentrifiera skiten ur era mångkulturella områden”.

Så, vilket blir nästa hittills oupptäckta och oexploaterade paradis?

Henning Lundkvists slutsats är minst sagt hårresande.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.