Först och sist: kärleken
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-07-07
PIA BERGSTRÖM blir förtjust över en ny bok om Sara Lidman
Kärleken som poetik. Romanen som kunskapsform. Kärleksblicken som livshållning. Oj då! En litteraturvetenskaplig bok som sluppit ut ur de hermetisk-teoretiska Butler-kamrarna och istället refererar till genreöverskridande empatiska och etiska tänkare som bell hooks, Martha Nussbaum, Virginia Woolf, Simone de Beauvoir. Som ser romanen som ett forum för ”public reasoning” om de stora livsfrågorna, en kulturell frizon där ämnen, röster och framför allt olika känsloverkligheter kan värnas, undersökas och prövas: ”I modernitetens historier och fiktioner om frihet, medborgarskap och kön framträder kärleken ömsom som den mest lysande tråden, ömsom som den mest omsorgsfullt bortträngda tankelinjen”.
Med stigande förtjusning läser jag Umeåforskaren Annelie Bränström Öhmans första rapport från forskningsprojektet Passion och emancipation. Kärlek, modernitet och kön i svenska 1900-talsromaner. Kraftfullt, snillrikt och inspirerande skriver hon om Sara Lidmans Jernbane-epos så att jag, som redan innan var ett fan, verkligen får syn på Sara Lidmans anspråk och storhet.
I boken kärlek! och någonting att skratta åt! dessutom reder hon ut verkets liksom magnetiska krafter. Kärleken mellan AnnaStava och olförar´n Didrik och kraftfältet mellan Didrik och farligt attraktiva Hagar, amma till ”storsonen”, tuff dotter till sockenhoran Isänkan.
Kärleken mellan Didrik och Häst´n, är ett kapitel för sig, liksom känslobanden mellan Spadar Abdon och märren Stina, och mellan AnnaStava och kon Saiva. Kärlekshatet mellan IsakMårten, och jämnstarka mejerskan Rönnog som offrar ställning och finkläder för att bli bondhustru i perifera Månliden bultar och bråkar igenom Lifsens rot.
Hoptvinnad med kärleken till ”Platsen”, till dess vackra myrar och granar och magra åkrar är nog det slags självkärlek som drev visionären Didriks ärelystna kamp för att dra dit järnvägen och elektriciteten. All denna kärlek (och vrede) mellan folk och fä är själva den formande och förvandlande kraft som gör dem till de levande väsen de är.
Och det är ju Sara Lidmans egen kärleksblick som märkvärdiggör, som innerliggör och ”erotiserar” varje hand och redskap, ripvinge och wargmössa, som ”utkorar” varje fiktivt väsen och kropp. Hon vet att beskriva den undflyende fordran som Sexualiteten är, den som ”utesluter romantisering, smartness och spekulation”. Hela företaget – författandet av hela den konstfärdiga romansviten med dess muntra stil, underbara ord och tunga frågor är ju i sig en kärlekshandling, ett svar, till hennes hem och upphov.
Annelie Bränström Öhman jämställer med rätta Lidmans heptalogi med Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Som läsare och tolkare har hon en särdeles förmåga att se mönstret av bärande balkar ingen riktigt sett förut. Kanske för att ”kärlek” verkar så banalt. När det är först och sist.
