Sagan om vildbarnet kollapsar in i samtiden
Matias Faldbakken är en litterär infiltratör av rang
Publicerad 2024-05-03
Inte förrän i slutet av Matias Faldbakkens ”Stackare” förekommer begreppet ”vildbarn”, men då trillar poletten ner. Ordet användes på 1700-talet och beskrev ett barn med nobel och poetisk själ som inte förfalskats av civilisationen.
Det är också vad Utskilde är, när hon kommer till en gård utanför Oslo i en obestämd tid, med tovigt hår och fötter som blöta raggsockor. Hon lider av Kaspar Hauser-syndromet – traumahämmad tillväxt – och talar en sorts nonsenspoesi. Snabbt visar det sig att hon gillar att knulla – eller ”kuksnappning” med Faldbakkens språk – med gårdens dräng Oskar. Och hon utvecklas lika fort som Bella i ”Poor things”. Som läsare har man en känsla av att skyddshandskarna borde tas på. Vad är detta om inte en … toxisk folksaga.
Faldbakken är en av Nordens mest intressanta författare. Han överöses med priser, översätts till utomeuropeiska språk och får lysande kritik världen över. Likt många stora författare i dag arbetar han i ett gränsland mellan fantastik och realism - när ett monstruöst nu inte tycks kunna fångas inom en genre. Som i sin förra bok, mästerverket ”Vi är fem”, som handlade om en amfetaminmissbrukare som skapade en Golem av knetlera. Som läsare hade man en vag känsla av att författaren hånflinade åt läsaren: ”ni talar om AI, jag skriver om intelligent rödlera”. Man skulle också kunna kontrastera honom med Michel Houellebecq, som tar samtidens stora politiska trauman och gör konst av dem. Faldbakken gör motsatsen: han letar upp sagor på historiens skrothög och låter dem kollapsa in i samtiden.
I ”Stackare” – skickligt översatt av Staffan Söderblom – får vi följa Utskilde när hon växer in i sin kropp, lär sig prata, och reser in till Oslo där ”kontoriseringen är sjövild” (Faldbakken är rolig!). Berättelsen går att läsa på många nivåer. Ett exempel: i flera scener står Utskilde och speglar sig, betraktar sina ”axlar som klädhängare” och ”snabelaktiga armar”. Dessa utförliga scener bryter av det i övrigt raska tempot i berättandet vilket ger en psykologisk fingervisning: det kaotiska och icke-sammanhängande subjektet formar ett jag genom att internalisera en yttre bild av sig.
En sådan läsning ger romanen ett oväntat djup, som om författaren tagit intryck av Jacques Lacan. Men det är också möjligt att läsa samma scener civilisationskritiskt, som en modern version av Frankenstein, där vår civilisation prövas av att en oförstörd varelse växer in i den. Detta narrativ har gjort en märklig återkomst i vår tid – inte minst genom ”Poor things”. ”Stackare” skildrar ett människoliv som skolas in i det moderna samhället, vilket i slutändan avfärdas – Utskilde återvänder till vildmarken.
Ändå fångar inte dessa tolkningar vidden av Faldbakkens litterära kvaliteter. Hans prosa har en sorts åskådlighet, en klar sikt – samtidigt som den är genuint oförutsägbar. Så här kan det till exempel låta när gårdens gamle man introduceras:
”Gamle Annar var sannerligen gammal. Han hörde till en annan tid. Säg att han var född 1880. Då var det här 1980 om Annar var 100 år gammal. Inte för att det var 1980, det är omöjligt att säga exakt när detta är, men man kunde säga att det var 1980, och i så fall hade Annar varit 100.”
Så etablerar författaren två plan i berättelsen, ett mytiskt, och ett där han talar om för oss att detta bara är en saga. Det märkliga är att han gestaltar båda med samma trovärdighet och allvar - de tar aldrig ut varandra. Faldbakken är i grunden realist, men hans prosa marscherar taktfast in i en trolsk dimma.
Nyligen ägnade Lisa Magnusson sin spalt i DN åt att leka filmkritiker och skrev att Giorgos Lanthimos borde ”canceleras” för ”Poor things”. Bland annat reagerade hon på hur Bella gestaltades som en ”bebis i en kvinnas kropp” och att hon kallade sex för att ”vildhoppa”. Exakt samma kritik skulle kunna riktas mot Faldbakken. Men om vi bortser från att Magnusson tycks ha missat att kulturen ägnat hundra år åt att dekonstruera utvecklingsberättelser – att Lanthimos film är en del av det – är hennes text intressant. Den illustrerar hur en ytlig form av feministisk kritik inte fungerar längre. ”Stackare” är givetvis inte en patriarkal berättelse – lika lite som ”Poor things” – utan en post-patriarkal roman som svalt både den misogyna bildningsberättelsen och den feministiska kritiken av den – spytt upp dem och fascinerat petar i geggan. Med den etablerar sig Faldbakken som en litterär infiltratör, som ideligen fuckar upp den utvecklingssaga vi berättar för oss själva.
