Ett träsk av vit makt
Ulrika Stahre om en uppgörelse med USA:s rasistiska historia – fortfarande i slaveriets skugga
Publicerad 2019-04-02
På Palais de Tokyo i Paris-visas just nu konstnären Theaster Gates utställning Amalgam (till och med 12 maj). Det är en närmast rituell anklagelseakt mot ett USA som har rasismen i sitt dna. Temat är den lilla mångetniska kolonin på ön Malaga i Maine, ett fungerande samhälle byggt av individer av olika bakgrund och hudfärg. Kolonin provocerade uppenbarligen för mycket – både av rasistiska och klassförtryckande skäl – och upplöstes genom tvångsförflyttning 1912.
Utställningen bygger på drömsk film, skulptur, installationer och ljudspår. Artefakter från en svunnen civilisation, utställda som vore de arkeologiska fynd.
Det är en spännande och syrerik utställning. Händelserna på Malaga är bara ett sekel bort. Men jag hade kanske inte blivit lika berörd av den om jag inte hade haft Ta-Nehisi Coates Vi hade makten i åtta år i väskan.
Coates skriver fram den amerikanska rasismens historia, i åtta kapitel – ett för varje år Obama var president. Artiklarna har tidigare publicerats i den anrika tidskriften The Atlantic och varje kapitel föregås av en personlig reflektion.
De åtta årens trägna och stundom besatta skrivande (Coates hela familj dras runt till minnesplatser och museer tillägnade det amerikanska inbördeskriget) visar en stark kurva uppåt: boken är läsvärd från första sidan och de sista texterna är ännu bättre. Formatet ger förstås en del upprepningar, som möjligen kunde redigerats bort. Å andra sidan kan artiklarna också läsas som egna verk.
Vi hade makten i åtta år blir en samlad essä över Obamatiden. Och Trumptiden. Den byggs av två till synes kolliderande svårbegripliga händelser: När USA genomsyras av rasism, hur kunde Obama bli vald? Och om Obama-tiden bevisade att en svart man kan vara och lyckas väl som president, hur kan då en vit rasist bli vald?
Efter inbördeskriget 1861–65 hade följt ett par decennier av ökad jämlikhet mellan svart och vit amerikansk befolkning. Titelns åtta år syftar förstås på Obamas tid, men är också ett citat från 1895 av en svart kongressledamot i South Carolina, Thomas Miller. Han förklarade hur stora framsteg som gjorts under de åtta åren. Svarta människor hade makt och inflytande, men i slutet av 1800-talet kom repressionens tid. Coates citerar historikern W E B Du Bois: ”Om det fanns någonting som South Carolina-borna fruktade mer än dålig svart förvaltning, så var det en välfungerande svart förvaltning.”
Parallellen till det nutida USA är slående, och Coates menar att det är en stor del av förklaringen till Trumps seger. Det spelade ingen roll hur välskött USA var. Trump vann valet på skräcken för att det svarta (och latinamerikanska) USA skulle kunna ta makten från det vita.
Bokens kapitel följer alltså inte Obamatiden på årsbasis, utan analyserar de nutida maktförhållandena i relation till historien av förtryck: föreställningarna om skötsamhet som vägen till acceptans, massinspärrningarna av svarta män, frågan om skadestånd för slaveriet. På vägen samlas insikter som jag tidigare bara haft i spridda skurar.
USA är byggd på vit överhöghet, staten är en pigmentokrati, med Coates ord.
Och ja, Coates övertygar även mig om det nödvändiga i att amerikansk förvaltning åtminstone kan förmås utreda frågan om skadestånd. Hur långt bort detta ligger nu, går inte att beräkna med någon befintlig skala. Slaveriet avskaffades visserligen 1865, men bortsett från den första tidens liberalisering, har historien sedan dess skrivits segregering – Jim Crow-lagarna från 1876 till 1965 förde med sig en ekonomisk ojämlikhet som fortfarande har betydelse. Slaveriet byggde söderns rikedom en gång i tiden – och den rikedomen försvann inte för att slavarna blev fria. USA är byggd på vit överhöghet, staten är en pigmentokrati, med Coates ord.
Donald Trumps väg in i politiken gick via rasismen: han var den som mest högljutt drev ifrågasättandet av Obamas ursprung. Han var den som vita väljare valde. Både arbetar- och medelklass. För, som Coates skriver i sin lika arga som sorgsna epilog: den svarta arbetarklassen har också lidit av strukturomvandlingar, finanskrasch och bostadsbubblor. Troligen dessutom mer. Varför röstade de inte på Trump? För att Trump är den förste vite presidenten, den förste att väljas efter en svart president. Den som kampanjande lyckosamt identitetspolitiskt som just vit.
”Vita arbetare skiljer sig inte från andra vita grupper i kraft av sitt arbete; de skiljer sig från andra arbetare i kraft av sin vithet”, skriver Coates i sin uppgörelse med den nutida debatten i USA. Vägen ut ur det träsk av vit makt som landet hamnat i måste helt enkelt vara klassmässig solidaritet. Det är tyvärr lite som pekar åt det hållet. Inte ens Bernie Sanders kunde hålla tungan rätt i mun utan var tvungen att i identitetspolitisk anda peka på sin bakgrund hos, just det, den vita arbetarklassen.
