Utsikt från en DN-skrapa

Barbro Westling läser en essä med begränsad sikt

Barbro Westling

helskärm

Landskapet är fuktigt och öde, nära lurar dimmor. En röst skriar genom töcknet: Vad är ni rädda för?

Fram stövlar tvenne Stockholmspersoner, kända DN-skribenter, elegant dressade för skogspromenad. Var det nån av dom som skrek ­eller är de här för att svara på frågan? Vi eller ni? Fan vet.

Och det beror inte bara på val av pronomen. Det är så mycket införståddhet, namn och tyckanden på de 190 sidorna i Glädjehuset Sverige. Och samtidigt så väldigt begränsad sikt.

De slagkraftiga krönikeformuleringarna, en gång så frätande kul. Det är som om de nu slår tillbaka. Finns liksom ingen värld utanför formuleringarna, DN och medelklassen, åtminstone inte i denna bok.

I tredje person pratar Berg och Wahllöf på, svär duktigt, motionerar sina käpphästar och excellerar i snärtigt kortslutande beskrivningar. Ibland kan det vara roligt, nitandet av det politiska nyspråket, bäverns kamp mot robotgräsklipparen. Fetma, Mio-soffor, miffo-teater, doftljus, kängor från Arequipa, svårt att veta vad som är värst.

Bokens avsnitt med andra människor och miljöer, är de baserade på verkliga möten? Staplandet av klichéer, varumärken och fördomar i beskrivningen får mig att tveka. Nånstans finns en psykoanalytisk ansats, men kärleken går bara obönhörligt under i Projekt Familjen och Livspusslet. Sex övergår bara obönhörligt i gymmets auto­erotik eller planer på nytt spännande kakel i köket.

Medelklassens besvikelse och missräkningar kommer (obönhörligt?) att kulminera i seger för SD, siar Berg och Wahllöf. Sverige är lyxkryssaren vars självtillräckliga sol­oljeblanka motionärer håller uppe fettbränningen på däck medan det långt nere mot skrovet drunknar flyktingar och annat jobbigt pågår. Passagerarna vet men kan ju ändå inte göra nåt. Det är NI som har skapat skiten, påstår författarna och anser sig nog djärva då de med nålstick punkterar individualistiska, konsumistiska och nyliberalistiska ballonger med osorterade anklagelser och utpekande gnäll.

”Sura snobbar på skräckblandad balansgång ­mellan hjärtlös ironi och komplett hjälplöshet, mittemellan klasser, stilar och smak” beskriver sig Berg och Wahllöf. För mycket floskler, bekvämlighet, hamsterhjul, infantilitet och härma andra, för lite självständigt tänkande utanför buren är deras ärende. Jo, ja, nåt i den stilen.