Måttfulla kvinnor och muskulösa män

Journalisten Jenny Damberg har skrivit en fet bok om fett

Publicerad 2020-02-08

Bland allt jag hunnit läsa i mitt liv finns det en drygt tio år gammal tidningsrubrik som verkligen har etsat sig fast: ”Är du farligt smaltjock?”. Texten fortsatte med skadeglädjen illa dold bakom en omtänksam varning. Du kanske är normalviktig, till och med smal? Inbilla dig inget. Det finns fett som inte syns, men ändå är där, och det är livsfarligt. 

Där satt den. Jag visste direkt att smaltjock – det är jag. Min kropp var en lögnare av värsta sorten som trots ständig brist på bollsport och gymträning ändå poserat som smal, men egentligen var fet. 

Eller är det i själva verket fettet som är förrädiskt och svekfullt? I vår kultur framstår det onekligen så. Fett kan inte bara lagra sig i smyg bakom en platt men misstänkt mjuk mage. Det braskas också om ”det dolda fettet” i mat som inte alls verkar fet och till råga på allt smakar extra bra. En enda mumsig restauranglunch kan, får man i alla fall intrycket av när man läser varningsartiklar, innehålla vad som borde vara en hel veckoranson fett. 

I denna fettnojiga värld liknar det nästan en exorcism när journalisten Jenny Damberg föresätter sig att skärskåda fettet i närmare 200 sidor. I sin bok Fett: en historia om smak, skräck och starka begär berättar hon om alltifrån vad det berömda fettberget i Londons kloaker innehöll, till vad det är som ger smör dess omisskännliga, lockande smak.

Det går att närma sig ämnet fett på olika vis, och Damberg intar ett eklektiskt, rätt så konkret förhållningssätt. Det innebär att fettet ibland nästan förloras ur sikte, som när hon dyker ner i den svenska mejerinäringens historia. Det är intressant hur förädling av mjölk och grädde i takt med industrialiseringen gick från att vara kvinnors till mäns angelägenhet, men det har inte precis med fett att göra.

Mest av allt är Fett en matbok. Den innehåller mängder av recept och irrar ibland iväg i sådant som tråkiga skildringar av hur man för många tusen år sedan tillverkade ost och smör i nuvarande Iran. Den gör också fettet till en så animalisk historia att jag nästan storknar bland märg, späck och löpe. 

För den som till skillnad från mig brinner för matlagning, och inte har varit vegetarian i årtionden, är det kanske roligare läsning. Själv hade jag hoppats på mer diskussion om våra idéer kring fett och hur de har förändrats. 


Lite grand finns detta ändå med när Damberg kommer in på olika dieter. Den så kallade stenåldersdieten – mycket protein, lite kolhydrater – menar hon till exempel snarare speglar samtida idéer om manlighet än verklig forntida jägar/samlarkost. 

Hon har skrivit om detta förut, i en essä i en antologi med det talande namnet Varning för mat (Mondial 2017). Där utvecklar hon ett resonemang om protein som manligt kodat: aktivt, modernt, lätt och starkt. Idéerna går tillbaka till kemiska upptäckter i mitten av 1800-talet, och fortfarande finns det en tankefigur där en naturlig, muskulös man finns inuti kontorsarbetarens sladdriga kroppsblock. Varje man kan liksom vara sin egen Michelangelo, och skulptera fram detta konturstarka väsen med hjälp av träning, strikt men uppbyggande diet och proteintillskott. 


Fett och stärkelse framställdes, när proteinerna kartlades, på ett helt annat sätt enligt Damberg. De var passivt bränsle, mer kvinnliga får man förmoda. 

I dag, menar Damberg, modelleras en riktig kvinna fram på ett helt annat sätt än urmannen. Kvinnor bör inte vara expansiva utan sträva efter måttfullhet, renhet och harmoni, lämpligen uppnått genom yoga, konditionsträning och så kallad detox, vilket brukar innebära att avstå från socker och andra kolhydrater till förmån för ekologiska grönsaker. 

Fettförespråkarna stormade och hon fruktade deras vrede.

Intaget av fett bör för både kvinnor och män vara strikt kontrollerat, men det finns som bekant en motreaktion: lchf-dieten. 

Lchf står för ”low carb high fat”, det vill säga lite kolhydrater och mycket fett. Damberg skriver inte så mycket om den, men alla som har ätit i en lunchmatsal på en stillasittande arbetsplats vet hur det kan se ut: ett berg av skinka eller lax
i något slags gräddsås och en liten sallad till. Inget bröd, ingen potatis, ingen pasta. 


Bland lchf-anhängarna finns en del fanatiker. För några år sedan nådde det -nyhetsrapporterna att forskaren Lisa Söderström, som i sin avhandling presenterade rön om att ett för stort energiintag från fett i medelåldern kunde leda till undernäring längre fram, hade väktare med på sin disputation. Fettförespråkarna stormade och hon fruktade deras vrede.

Ja herregud, det är svårt att navigera som ätande människa i överflödssamhället. Ett stenhårt funktionellt perspektiv ger lite ångestlindring. 

Efter att ha tagit en titt på vad homo sapiens äter och har ätit över tid och geografi drar Jenny Damberg slutsatsen att ”det som utmärker människan är att vi kan stoppa i oss lite vad som helst och ändå puttra på, ungefär som ryska traktorer”. Förutsatt förstås att vi inte svälter, och att vi inte är fysiskt helt passiva utan faktiskt ser till att puttra.


Gjorde då jag, för min del, något åt min eventuella farliga smaltjockhet? Egentligen inte. Jag försöker se mig lite mer som en rysk traktor i stället: om jag håller ackordet och det råder hjälplig jämvikt mellan energitillförsel och förbränning får det duga.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln