I skrikande dödskallars sällskap

Carl-Michael Edenborg läser skräcknoveller som blivit klassiker

avCarl-Michael Edenborg

Francis Marion Crawford (1854–1909), amerikansk författare.

Tror du att dagens svenska ­polisdeckare av Läckberg eller Nesser kommer ut
i nya översättningar världen över om femtio år? Blir klassiker?

Nej, jag tänkte det. Det brukar gå så med genrelitteratur: tidsbunden och formelbunden. Det unika och djupt personliga som gjort Shakespeare och Brontë till vad de är saknas.

Men ibland fungerar det tvärtom.


När en föraktad ­genre som pornografi eller skräck blir rumsfähig och trendig, kan bortglömda texter bli klassiker, för en kort eller lång tid. Detta lyckliga öde har drabbat en av det förra sekelskiftets mest bästsäljande för­fattarskap: Francis Marion Crawford.

Men hans bästsäljare fortsätter att samla damm. Återstår gör en liten handfull noveller som hålls vid liv med nya översättningar och nytryck och som vinner nya generationer av läsare: de tillhör numera skräcklitteraturens kanon.

Alltså har dessa sju korta historier, som Crawford själv mest såg som under­hållande vänsterhandsprodukter, förvandlats till klassiker. Medan vad som uppfattades som mästerverk i hans tid har dött textdöden.

Den senaste gången ett svenskt förlag gav ut Crawford var 1920. Fram tills dess översattes många av hans historiska, exotiska, romantiska, spännande romaner.


Nu släpper det nyfikna, envisa lilla Hastur förlag den första svenska översättningen av Crawfords skräcknoveller. Boken heter Gengångare, översättningen är gjord av den outtröttlige Arthur Isfelt och efterordet skrivet av hans högra hand Jonas Wessel.

Det handlar förstås om spöken, dubbelgångare, släktförbannelser och de flesta teman som hör till den gotiska ­rekvisitan. Men Crawfords lyckas ofta vinkla dem på ett personligt sätt. Som i ”Man överbord!”.

Under en storm spolas en sjöman överbord. Hans dystra enäggstvilling blir kvar på skeppet, men det är en ond vind som blåser. Väl i land gifter han sig med sin trolovade. När novellens berättare besöker familjen råder olycka. Hustrun kan inte släppa tanken att hon gift sig med fel tvilling, att den levande brodern helt enkelt skiftade identitet när ”Man överbord!” skallade. Gissa om det stämmer?

Jag blir snarare oroad och road än rädd, lätt osäker men klart underhållen. Kanske beror det på det typiska stilgreppet hos Crawford: han skriver i du-form, som en muntlig berättare: ”nu ska du få höra”.


Greppet skapar intimitet och medkänsla, och blir tröstande som en god vän. Litteratur som tillfredsställer läsarens behov av tröst föraktas ofta, den ses som ytlig och kommersiell. Jag ser den i stället som ett mirakel.

Det kan verka märkligt att det är tröstande att läsa historier om ett fördömt leende som flyttar sig genom en förtvivlad släkt, om en skrikande dödskalle, om incest och hemsökelser. Men Crawford skapar en känsla av trygg tweed och söt piprök vid brasan.

Att en skräckgud som Lovecraft inspirerades av novellerna har säkert påverkat det fortsatt stora intresset för dem, även om de ligger långt från mästarens kosmiska nihilism som lämnar läsaren hängande i tröstlös ångest.

Många har funderat över att människan kan underhållas av fasa och sorg så länge de inte drabbar henne själv, det som Aristoteles kallade ”tragisk njutning”. Crawfords godmodiga berättande är en av nycklarna till att förstå denna konstnärliga grundpelare. Han avväpnar ständigt det ohyggliga med ett: ”Ingen fara, min vän, det är bara en historia.”

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner

Noveller