Noveller utan startsträcka

Olga Tokarczuks författarskap ruckar på verkligheten

Claes Wahlin

helskärm

Titelnovellen handlar om några marginella existenser som spelar på många små trummor, en verksamhet som för huvudpersonen gör det möjligt att sakta men säkert anta en rad olika roller. Hon kan passa in var som helst, anta olika skepnader och glida in på lokaler utan att någon lägger märke till henne. Staden hon vistas i blir dock en smula diffus, som om den inte riktigt är stabil; dess konturer tycks vara på glid.

Hela novellen kan läsas som en metafor för Olga Tokarczuks författarskap. Här får trummorna/konsten rucka på både självförståelsen och verklighetsuppfattningen. I detta ligger inte bara en frihet, utan också en uppgift för litteraturen: att efter att ha tagit del av ett verk så ser saker och ting inte riktigt likadana ut som innan.

Att Tokarczuk verkligen lyckas med detta vittnar novellen ”Bardo. Julkrubba” om. Där skildras en fantastisk konstruktion av en julkrubba, vars öden genom historien redogörs för. Novellen lär, om jag nu minns rätt, gjort ett sådant intryck att den – trots sin helt igenom fiktiva existens – numera lär tas för verklig i staden Bardo.

På svenska finns nu en rad av Tokarczuks böcker, hennes senaste, den mäktiga Jakobsböckerna, vållade en viss uppståndelse i Polen på grund av att den bland annat skildrar pogromer under 1700-talet. Sådant talar man inte högt om i Polen. Romanen fick Kulturhuset Stadsteaterns Internationella litteraturpris 2016 och en annan av hennes böcker, Löparna, fick i år Man Bookers internationella pris.

Att hennes författarskap är så väl representerat på svenska är till stor del tack vare hennes svenske översättare, Jan Henrik Swahn, som även denna gång står för en smidig, elegant och inte sällan överraskande svenska. Inte minst har han en förmåga att avstå från de vanligaste orden, han väljer synonymer som håller uppmärksamheten och därmed gör texterna just så skarpa och egna som de, av allt att döma, är på originalspråket.

Spel på många små trummor gavs ut 2001, men då bara med en del av novellerna. Denna gång är samlingen fulltalig, dessutom kompletterad med några tidiga texter. De flesta noveller är skrivna kring millennieskiftet, men redan här märks Tokarczuks bildberättande. Hon skriver i bilder, vi får nästan ett slags översättning av synintryck, både i stort och smått. Här finns skarpa liknelser, som att rörliga tankar dyker upp ”likt stimmen av småfisk i vattnet som svängde än åt det ena hållet än åt det andra”. En flicka vars mognad tycks stanna upp liknas vid att hon en dag nådde höjdpunkten för att sedan som en evig sjuttonåring glida in i framtiden ”längs något slags platå, som på skridskor”. Och ett ögonblick kan vara ”tunnare än vattenpussarnas novemberis”.

Tokarczuk vet också att skapa dramatik. Startsträckan är kort, läsaren dras in i historien efter en eller ett par meningar.

Om någon kritik ska riktas mot dessa tidiga noveller, så är det mot att Tokarczuk inte alltid vet hur att avsluta. Enstaka noveller tycks bara upphöra, även om vägen dit fascinerat. Konst och konstnärer figurerar i flera av novellerna. Vacker är ”Ariadne på Naxos”, om en hemmafru som fascineras av sin grannes operasång, där Tokarczuk för övrigt excellerar i att hitta liknelser för sångrösten och dess verkan. 

Likaså ”Danserskan”, om en dansös med faderskomplex som adlar sina konstnärliga och sociala tillkortakommanden till en alldeles egen liten lycka, om än med sorgkant.