Alkberg söker kontakt
Uppdaterad 2016-09-15 | Publicerad 2016-09-05
Jack Hildén om diktsamlingen ”Ön” av Mattias Alkberg
POESI. För mig har Mattias Alkbergs musik och poesi alltid varit helt skilda saker. Jag vidhåller att Anarkist är det bästa album som gjorts på svenska, och till och med på den stundtals nedskrivna punkskivan Södra Sverige lyckas texterna behålla genrens klassiska ilska utan att vara daterade eller bakåtsträvande. Smart, roligt och barnsligt samtidigt (ta bara raden ”Bajsmannen Schlingmann dingmann”).
Men jämför med en diktsamling som Era svin, som enligt titeln skulle kunna härbärgera samma självklarhet. I stället är den pladdrig och depressiv utan det komiska lyftet. Det är som att något händer när melodierna finns att luta sig mot.
”Ön” är till viss del en ordlek med bokstaven Ö, som ett O med två prickar högst upp. De små prickarna är liksom inkluderade i bokstaven, men ändå utanför. Titeln är skriven i en utskuren cirkel i mitten. Runt om finns vatten. En gestaltad isolering, och isolering är kanske det tydligaste temat i boken. Det är inte bara öbornas isolering från resten av samhället, utan också individernas från varandra. Förutom jag-perspektivet finns vi, de, och ni-tilltal. Rösten som skriver/talar kan vara distanserad och föraktfull mot de omtalade: ”Om förlossningsavdelningarna inte bär sig får ni föda i snön era fittor”.
Kanske kan man kalla området där dikten utspelar sig (Luleå med omnejd, är min fantasilösa spaning) för en plats drabbad av socialdemokratins svek. Där växer rosorna. I grunden vackra, men i dag tämjda och fångade längs hyreslängor som ingen längre bryr sig om. ”Och jag tänker på socialdemokratin / Och sveket långt tillbaka nu”. Människor i Ön orkar knappt gå utanför dörren, för det finns inget där. Jaget åldras. Kroppen förfaller.
Jag var tillsammans med en tjej som var uppväxt i en ort utanför Kristianstad, och hon tyckte att ingen annan fångade den känslan bättre än Alkberg i låtar som Född fel och Helgen v. 51. Hopplösheten, uppgivenheten, att folk inte förändras. Den tematiken finns i Ön, men diktsamlingen är isolerad på så många sätt. Också i oförmågan att få kontakt med någon annan, att ens kunna formulera något med ord som är korrekt eller bestående. Det för dikten till ett osäkert bollande med utsagor. ”Mina blommor är gulare än dina / Är det verkligen blommor frågar du / Ja det är mitt svar / Men jag vänder mig bort när jag säger det”.
Det är som att Alkberg väntar sig att läsaren ska fylla i luckorna. Men det kan jag inte, för intrycket är att han inte riktigt själv vet vad luckorna består av. Man kan säga att det finns en metarelation mellan öarnas isolering och den skrivna dikten, och den uppgivna stämning som råder hos båda. Texten resonerar fram och tillbaka, lyckas inte formulera det önskade, och är konstant medveten om sig själv. I slutändan leder det till en upplevelse av oärlighet.
