Grannarna som älskar att hata varandra

Martin Söderström om scousers och mancs

helskärm

”Är det brittiska 10-talet den största varumärkeskollapsen någonsin?”

Frågan ställdes av skribenten Andrev Walden. Och den gör bara ont för att det är sant.

Att vara anglofil på 2010-talet har fan inte varit lätt.

Dag för dag har den omsorgsfullt odlade berättelsen om Storbritannien som en vagga för kunskap, förnuft, artighet och pondus fördärvats. Inifrån. Av britterna själva.

Den ofattbara cirkus som är Brexit-processen har fått oss att skratta åt Storbritannien. Som anglofil svensk har man drabbats av en sekundärskam svår att bära.

Kanske just därför kommer Martin Röshammars bok som en skänk från ovan. Han talar till den plats i mitt hjärta som för evigt är vikt åt the Northwest. Ett England så långt från afternoon tea och tweedkavajer man kan komma. Där fabriksbyggnaderna är för evigt sotiga, musik och fotboll är livet och det alltid doftar svagt av frityrflott och utspilld öl. Precis som jag fick Röshammar sin kärlek till städerna från musiken och fotbollen. Det känns som att han skriver direkt till mig.

Liverpool vs. Manchester är ett försök att beskriva hur två grannstäder med så mycket gemensamt kan vara sådana bittra rivaler.

Kanske började allt med en kanal. Det är åtminstone vad historikerna menar. Hamnstaden Liverpool snuvades på stora inkomster då textilmetropolen Manchester tröttnade på grannarnas handelsdominans och lät bygga Manchester ship canal. Ett ”svek” som aldrig riktigt förlåtits.

Men kanalen blev klar 1893. Den kan väl inte ha betydelse i dag? Det har den förmodligen inte heller. Men kanalbygget förblir grunden till hatkärleken.

”Scouse bastards” från Liverpool eller malliga Mancunians – båda får bilden av Den Andre med modersmjölken. Ytterst förenklat: Scousers är arbetslösa gnällspikar och Mancunians är uppblåsta låtsastuffingar med apliknande gångstil. När Liverpool spelar mot något av Manchester-lagen vrålar klacken i det senare ”you’ll never get a job” till Liverpools klassiska ”You’ll never walk alone”. Elakt, men inte utan värme.

Vilket också sammanfattar de båda städernas identiteter. Hårda arbetarklasstäder med fantastiska musikscener och fotbollslag i världsklass. Martin Röshammar pekar skickligt på de likheter och viktiga skillnader som finns. På plats intervjuar han fotbollsfans, musiker, aktivister, hbtq-kämpar och lokala profiler. Han gör det bra. I sina bästa stunder känns Liverpool vs Manchester som att vara där.

I grunden är rivaliteten mellan scousers och mancs märklig. Städerna är så lika – illröda industristäder med stolt motståndstradition och multikulturell arbetarklasskultur – att det är lite som att hata sin egen spegelbild. Men det kan man förstås inte säga till en scouser eller en manc.

Visst är det en kärleksförklaring Martin Röshammar skrivit. Men i mötet med människorna som gör städerna vågar han ställa svåra frågor. Vad händer med en stad där majoriteten av befolkningen är arbetarklass, men det bara byggs bostäder vanligt folk inte har råd med? Vad gör det med en stads själ då fotbollsturister, som Röshammar själv, hetsar upp biljettpriserna så att fans från staden inte längre kan se matcherna? Hur städernas stolta historia (Beatles! Madchester! Alan Turing! Emmeline Pankhurst!) kanske står i vägen för framtiden? Risken att förvandlas till ett Disneyland för nostalgisugna musik- och fotbollsresenärer är stor.

”När du kommer tillbaka nästa gång kommer inget att vara sig likt”, sa en lokal musikprofil till mig senast jag var i Manchester. Han pekade mot några av de lyftkranar som numera utgör stadens skyline. Det var menat som något positivt. Manchester och Liverpool har alltid rört sig framåt. Rest sig efter Luftwaffe, IRA-bomber och Thatcherism.

Och all rivalitet till trots: när det verkligen kniper har de alltid förenats. Vid katastrofer som Hillsborough eller Manchester Arena-bomben går scousers och mancs man ur huse för att hjälpa varandra. När allt kommer till kritan är de alla Northerners. Och det är därför jag fortsätter att älska dem.