Kvinnokämpe i männens stad
Joar Tiberg om Anita Goldmans personliga porträtt av Jerusalem
Publicerad 2017-04-05
För några veckor sedan joggade jag i gryningen genom Jerusalems gator. Det var lika mycket för att komma ut ur de marmorinklädda kylboxar som tycks utgöra stadens bostadsbestånd i den ekonomiska boomens tidevarv, som för att få uppleva staden och människorna vakna.
Nu läser jag Anita Goldmans omfångsrika Jerusalem & jag om städernas stad. Författaren har en djupt personlig och politisk historia med staden, har gift sig och fått barn där, studerat där, sett dess hopp grusas i dogmer, sett krigens offer, både i form av mänskligt liv och intellektuell förstening och förskansning.
Jag lär mig mycket av denna bok, om judisk historia, om hur religionen efter templets förstörelse flyttade in i boken, i språket, och judendomen blev skriftreligionen per se.
I läsesalen Judaica reading room i Jerusalem, möter hon hela den hebreiska litteraturen, inklusive Gershom Scholems, Martin Bubers och Else Lasker-Schülers boksamlingar och korrespondenser.
Men hon är en udda fågel i den bokläsande församlingen, i sina högklackade stövlar och tighta kjolar. Bland de djupt religiösa allvarstyngda männen, och över böckerna börjar hon ställa frågorna: Varför är kvinnorna så få i Bibeln? Varför föds bara en enda flicka i Boken? Varför kallas männen men inte kvinnorna? Varför får kvinnorna inte vara präster?
Anita Goldman har skrivit och återkommit till dessa frågor i flera böcker, och här beskrivs hur de vaknade, pockade på svar. När hon ska gifta sig följer komiska historier. Bröllopet blir en hård förhandling med den religiöse Mannen (hon skriver honom konsekvent namnlös med versal) och de judiska institutionerna.
Endast ortodoxa rabbiner får förrätta vigsel i Israel, socialdemokraten Ben Gurion släppte nämligen hela familjelagstiftningen till de ortodoxa för att få deras politiska stöd, och sedan dess har de bara vuxit sig starkare. Vill man inte ha ett ortodoxt bröllop får man flyga till Cypern. Det vill hon inte.
Men striden är inte över, hon kräver att få utföra den handling som brukar vara förbehållen mannen, att krossa ett glas till åminnelse av Templets förstörelse. I höga klackar ska det som är vigselns kulmen och festens början ske, hur det går ska inte avslöjas här, men det är en dråplig och tragiskt symbolisk historia.
Även politiskt har Goldman stått i händelsernas centrum de senaste decennierna, både i Sverige och i Israel.
På väg ut till det nybyggda universitetet, de fästningslika ”vita elefanterna”, måste de ta buss genom delar av den Heliga Staden, då är hon en av få kamrater som kallar området de far igenom för ”ockuperat”. De vänsterkvinnor hon tillhör betraktas av många israeliska män som överklass och förrädare. ”När man skjuter håller man tyst”, säger man på hebreiska, och menar att så länge soldater riskerar livet på slagfältet ska de därhemma inte kritisera. Hon tillhör den grupp som gör det ändå, som inte köper talet om en ”operation”, som inser att de handlar om invasion.
”Stick tillbaka till universitetet och knulla araber!”, får de höra.
Detta är ett hårt, ett trängt land. Goldman skriver om och citerar flitigt i ett långt avsnitt sin gamla litteraturlärare, nationalpoeten Jehuda Amichai. ”För många olivträd i för många dalgångar./ För många stenar på för många sluttningar/ För många döda, för lite/ jord för att täcka dem alla./ För många minnesdagar, för lite/ hågkomst”
Mot den nationalistiska cirkusen uppställer poeten ett annat slag av cirkusartister, ”de som är galna nog att spränga de gränser Historien och Politiken satt upp”.
