På krigsStiegen

Martin Aagård

Martin Aagård om arvstvisten
som allt mer liknar en valrörelse

I dag släpps Eva Gabrielssons bok om livet med Stieg Larsson och tvisten om hans arv. Boken säljs med hjälp av Micael Bindefelds pr-företag. Redan i går vid lunchtid lanserades hemsidan Moggliden.com som i punktform kritiserar bokens påståenden. Bakom sidan ligger pr- konsulterna Dahlheim och Sjöqvist.

Kampen om arvet efter världens mest läste författare utkämpas inte längre bara på advokatkontor utan med genomtänkta mediestrategier.

Det är begripligt. Grälet handlar i dag om mer än 250 miljoner kronor. Kanske 350 miljoner. Eller mer.

Och det påminner allt mer om en valrörelse. I höstas blev striden faktiskt en fråga i riksdagsvalet då Vänsterpartiet tog den som utgångspunkt för sitt krav att införa arvsrätt mellan sambor.

I fredags vände opinionen till brodern Joakim Larssons fördel när han talade ut i Skavlan. Han gav ett trovärdigt intryck när han diskuterade dödsboets utgiftsområden och hur han tog ansvar för den samlade ekonomin. Alla pengar ska i slutändan gå till tidningen Expo och hotade kvinnor, påstod han. Familjen Larsson har tidigare kommunicerat sina åsikter via Svenska Dagbladets debattsida och SVT:s hemsida. Frågan är om Gabrielssons bok lyckas vrida opinionen tillbaka? Sverige har sett offentliga arvstvister förut. Men aldrig tidigare har en hand- full människor fått se sina liv reduceras till partsinlagor på detta sätt.

Den som verkligen vill sätta sig in i frågan om Stieg Larssons arv, måste naturligtvis läsa Gabrielssons bok. Hon förklarar ingående varför paret aldrig gifte sig, varför inget bolag bildades innan Stieg Larsson dog och hur hänsynslöst förlaget och familjen Larsson agerat, i hennes ögon.

Den som vill snappa upp fragment kring hur Millennium-böckerna kom till bör också läsa den. Det var Robert Aschberg som såg till att manuset hamnade hos Norstedts, för övrigt.

Men den som vill komma Stieg Larsson in på livet har inget att hämta. Här tecknas bara konturerna av en revanschlysten författare som jobbade i science fiction-bokhandeln och älskade Philip K Dick och Robert A Heinlein.

En man som drack mycket kaffe. Fast hur minns man någon man älskat? Man kanske bara minns kaffekopparna och segelturerna. Jag vet inte.

Gabrielsson menar att det var en ”historiens nyck” att det var Stieg Larsson och inte hon själv som skrev Millennium-böckerna. Materialet till böckerna hade de samlat ihop gemensamt.

Att Mikael Blomqvist är en perfekt dagdröm för manliga, radikala journalister talar kanske mot den teorin, men fan vet.

Det är svårt att läsa en självbiografi där man granskar varje påstående lika skeptiskt som en bakfull polis i en svensk noir-deckare. Det blir helt enkelt omöjligt att ta till sig Gabrielssons sorger.

Det som i slutändan drabbar hårdast är en faksimil av Stieg Larssons skapelse – tidningen Expo – från 1995 som förklarar att tidningen granskar ”fascism/nazism (sverigedemokrater och riksfrontare)” samt ”extremhöger (mörkblå moderater)”. I dag kallas Sverigedemokraterna i allmänhet för ”invandringskritiska”. Moderat främlingsfientlighet står sällan på dagordningen.

Eva Gabrielssons bok lyckas i alla fall få mig att längta tillbaka till en tid då Millennium betydde en halvbra tv-serie om polisen Frank Black och fascister kallades vid sitt rätta namn.

Jag hoppas att antifascismen vinner den här märkliga valrörelsen i slutändan. Men just nu ser det mörkt ut.

helskärm