Stridsskrift av klass
Göran Greider jublar över en frustande attack mot Sveriges nya fåtalsvälde av finanskapitalister och karriärpolitiker
Publicerad 2018-08-29
En eftermiddag i augusti återföds Det kommunistiska manifestet, där jag sitter på verandan och läser. Eller i vart fall avlossas en fruktansvärd projektil mot vad Göran Therborn i sin nya bok kallar den nyliberala överheten.
Det är genialt att benämna de rikaste familjerna och kapitalägarna och kolportörterna av deras ideologi i statsförvaltning, partiledningar och medier för den nyliberala överheten. De nyliberala ideologernas löfte var och är ju just att all överhet ska upphöra.
Men vad Göran Therborn visar i Kapitalet, överheten och alla vi andra med en energi frustande av faktaspäckad vänsterpopulistisk upprördhet och elaka sarkasmer är att det svenska samhället nu rusar rakt in i ojämlikheter ingen av oss skådat under vår livstid. På sätt och vis är det 1848 igen: Fåtalsväldet är över oss.
Jag vet inte vad det är, men det känns som om våld, makt och vanmakt är närvarande på varenda sida i denna djupt intellektuella men ändå vidunderligt folkliga stridsskrift. Therborn skriver som om ingenting längre finns att förlora. Politiker som Filippa Reinfeldt och Göran Persson, liksom konsulterna som skapade haveriet Nya Karolinska, mosas med strindbergsk kraft.
”Sveriges befolkning klyvs i fattiga och rika på ett sätt som överträffar de flesta andra länder”
Och just det: det här är fanimig folkligt. Therborn ställer nämligen inte upp på föraktet för det ”folkliga” och populistiska – det han ser är ett klass- och privilegiesamhälle där en ny och tilltagande korrupt elit alltmer fjärmat sig från breda folklager.
Therborn övergav Sverige 1981, kanske var han för mycket av en vänsterradikal för att passa in i det samhällsklimat som nu skulle inträda; han fick sina professurer utomlands i stället. Bland det sista han skrev i Sverige var en klassanalys som utkom samma år han gav sig iväg, vilket ironiskt nog var det år då en halvsekellång historia av social utjämning upphörde för att bytas mot växande klyftor.
När han många år senare återvände till sitt hemland fick han en chock: Folkhemmet hade kapats av finanskapitalism och av karriärpolitiker på båda sidor de politiska blocken: ”Hur kunde Sverige hamna här, klart efter andra utvecklade kapitalistiska utvecklingsländer i kapitalkoncentration, inkomstfördelning och skolutbildning, med mer fattigdom och fler miljardärer än övriga Norden?”
Vad exakt är han då så chockad av? Svar: I klara siffror visar han helt enkelt att Sveriges befolkning nu klyvs i fattiga och rika på ett sätt som överträffar de flesta andra länder. Sverige kan i dag ståta med nära 200 miljardärer, några av dem nyrika, andra har fått förmögenheterna i arv. Han tar sedan fram affärstidningen Forbes lista över antalet dollarmiljardärer per tio miljoner innevånare varvid det framgår att svensk överklass alltså är helt exceptionell: Bara Schweiz slår oss i den grenen och vi slår alla andra västländer.
Han låter den skattejurist som hjälpt en rad svenska storbolag undan skatt nöjt konstatera vad det handlar om: ”Sverige är ett skatteparadis”. För de förmögna. Tillsammans äger de numera rekordmånga svenska miljardärerna lika mycket som halva landets BNP och det gör Therborn förbannad på ett sätt som akademiker annars bara blir under professorsstrider. Inledningsvis skriver han rentav ett litet fiktivt statsministertal till dessa exploatörer:
”Damer och herrar miljardärer! Ni bör bidra mer till folkets välfärd. Därför kommer regeringen att föreslå riksdagen följande; var och en av er får behålla hundra miljoner kronor, skattefritt, resten av livet, oavsett hur ni har kommit över pengarna, skojat, spekulerat, ärvt eller arbetat. Eftersom den summan motsvarar tvåhundrafemtiofyra årslöner, före skatt, för en genomsnittlig svensk löntagare, kan ni fortsätta ert privilegierade lyxliv. Resten övergår ’i hela folkets händer’, som folkhemmets socialdemokrater en gång skrev. Det blir totalt 2 128 miljarder kronor, nästan lika mycket som hela den offentliga sektorns årsinkomster.”
Nej, Löfven lär inte hålla det talet fastän det är precis det han borde göra i denna konstigt döda valrörelse. Men all satir åsido: En av de stora poängerna med den klassanalys Therborn gör är att den inte kör fast i den kulturella ytan, det bourdieuska glittret som rör vanor och kulturkapital som kultursidesvärlden vanligtvis fastnar i. Therborn går i stället med tunga kliv rakt på de hårda maktförhållandena: ”Klassamhälle betyder att stora ekonomiska resurser monopoliseras av ett litet fåtal.”
”Politiker som Filippa Reinfeldt och Göran Persson mosas med strindbergsk kraft”
För den skull är han inte främmande för underbart svepande moraliska omdömen om ”rikingarma” och deras vanor, inte minst hos the Wolfs of Wall street. Lika lite undanhåller han läsaren de halsbrytande klasskillnaderna i exempelvis hälsa: ”Klassamhället börjar på fosterstadiet” säger han. ”Kvinnor i övre medelklass föder tyngre barn än kvinnor i arbetarklassen, och låg födelsevikt tenderar att vara ett hälsohandikapp hela livet.”
I en central passage menar han att något avgörande inträffat i finanskapitalismens era när gamla tiders ämbetsmannakapitalister i företagens ledning ersätts av ägare eller riskkapitalister. De flesta stora maktsfärerna i svensk ekonomi utgörs i dag av ett slags dynastier, Wallenbergsklanen, Lundbergsimperiet, Perssons och Kamprads söner – och för att förstå modern kapitalism räcker det inte med liberal ekonomi; det krävs också familje-sociologi.
Det är makten, den nyliberala överheten, Therborn jagar genom denna skrift och den skugga den kastar i synnerhet över dem som är längst ner på samhällsstegen men även över ”alla vi andra”, det vill säga den arbetarklass och de mellanskikt som fråntas makt och inflytande.
Och exakt här skulle jag kunna komma med en avgörande invändning mot de klassanalyser som han och tankesmedjan Katalys nu länge bedrivit och som Therborns bok delvis bygger på: De tenderar att bli enbart dystopiska, ett slags eländeskataloger, som ytterligare tar modet av de modlösa.
Det som en gång och under mer än ett sekels tid verkligen gav ordet ”klass” dess närmast mytologiska sprängkraft var att det också förknippades med utopier, befrielse, motstånd, kamp för en annan, jämlik samhällsordning. I åtskilliga av Katalys rapporter har, trots att de utgör enastående läsning, det dystopiska dessvärre dominerat.
Men Göran Therborn tar faktiskt ett steg bortom den sociala vrede som i moderna klassanalyser oftast bara växlas in i vanmaktens småmynt. Han menar att ”klass” är ett kritiskt verktyg för att förstå vad som äger rum i ett samhälle (och som ignorant borgerlighet helt saknar). Men han fattar till min glädje att klass också är en oerhörd ”förändringsresurs”.
Ja, klass är gemenskap och det är igenkänning mellan de förtryckta och bär potentiellt därför också på fröet till motstånd och mod till de nu modlösa: Du är inte ensam! Tillsammans med andra kan du förändra din situation och, skriver Therborn, förr eller senare hela systemet.
Och det är därför borgerlighet och nyliberal överhet vägrar tala om klass: Något kan väckas, något som slumrar i varje valrörelse, varje liv. Göran Therborn, en åldrad intellektuell, kliver fram som föryngrande uppviglare. Han underblåser, som Joe Hills fackförening en gång uttryckte det, missnöjets lågor och gör det för att något nytt ska kunna byggas.