Lögnen om muslimerna
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-09-16
Åsa Linderborg läser boken som krossar islamofobernas myter
”Allahs söner förökar sig som råttor”, påstod författaren och journalisten Oriana Fallaci i sin storsäljare Raseriet och stoltheten, 2002.
Bat Ye’or (pseudonym för Gisèle Littman) myntade ”Eurabien” som en beskrivning av hur arabvärlden försöker överta Europa: Muslimerna väller in över kontinenten och väl här föder de en massa ungar, år 2030 kommer de vara i majoritet! I Sverige har signaturen Julia Caesar vunnit läsare på samma undergångslitania.
Den här alarmismen ligger till grund för de flesta högerpopulistiska och extremistiska rörelser i Europa. SD:s reklamfilm inför valet 2010 anspelade på just denna föreställning: en pensionär med rullator blir omsprungen av en flock muslimska kvinnor med barnvagnar.
Flera av Muhammedkarikatyrerna tuschade fram myten om Eurabien; den överproducerande muslimska livmodern som ett skarpladdat vapen för maktövertagande.
Muhammed är det vanligaste namnet bland nyfödda pojkar i Malmö, påstod den högerintellektuella tidskriften Neos chefredaktör i samma veva. Åh vad många de är, åh vad många de är! Det var falsk matematik, men tydligen var det ett problem med att inte de flesta nyfödda skåningar heter säg Paulina, Vidar eller Jimmie.
”Flodvågsaktivister” kallar Doug Saunders dessa islamofober vars mistlurar når långt in i offentligheten.
Saunders är en flerfaldigt prisbelönt kanadensisk journalist med en allroundborgerlig världsbild. I boken Myten om den muslimska flodvågen går han i klinch med de vanligaste påståendena om muslimerna i Europa.
Genom att studera vetenskapliga rapporter, statistik och andra enkäter slår han effektivt hål på beräkningarna att muslimerna håller på att erövra den europiska kontinenten. Han serverar många siffror, men här är de viktigaste:
1950 bodde det 300 000 muslimer i Europa, i dag 20 miljoner – av en total befolkning på 730 miljoner. Det är med andra ord sant att muslimerna blir fler.
Ökningen beror på arbetskrafts-invandring (turkar till Tyskland), ett kolonialt arv (algerier till Frankrike) och krigskaos (Jugoslavien, Irak, Syrien). Men en viktig faktor är också de ickemuslimska européernas låga fertilitetsgrad. En europeisk kvinna föder i snitt 1,5 barn (en svenska 1,88). Muslimska kvinnor i Europa föder 2,2 barn per familj. Med den takten kommer var tionde europé vara muslim 2050. Det är en bit kvar till majoritet och övertagande.
Intressant nog närmar sig nästan alla muslimska länder en europeisk befolkningstillväxt. I mitten av 1980-talet födde en iransk kvinna 7 barn i snitt, i dag 1,7. I Turkiet är motsvarande siffra 2,15 barn mot tidigare 6. Förklaringen är den snabba urbaniseringen och med den ökad utbildning och fler möjligheter till individuella val (preventivmedel är tillåtet i islam).
Allahs söner och döttrar förökar sig med andra ord inte alls ”som råttor”, vilket var den domedagsprofetia som fick Anders Behring Breivik att ta till vapen.
Saunders har även studerat attityder i olika värderingsfrågor. Muslimer som kommer till Europa tar djupt intryck av sina ”värdländer” i frågor som homosexualitet, sex före äktenskapet, abort och kvinnligt förvärvsarbete. Inte alla – hederskultur är ett reellt problem – men de flesta är mottagliga för samma värderingar som den statliga politiken i respektive land (vilken för övrigt ofta är mer progressiv än de invandringskritiska rörelsernas program).
Integrationen är mer eller mindre i de olika europeiska länderna, visar Saunders, men den beror aldrig på islam. Det är fattigdom, inte Koranläsningar – de flesta muslimer utövar för övrigt inte sin religion – som gör att muslimer i Europa är isolerade från samhällsekonomin i stort.
Överallt har muslimerna lägre löner, kortare anställningar och högre arbetslöshet. Fattigdomen går i arv, det är den som gör barnen till förlorare. Låga familjeinkomster ger dåliga skolresultat och skapar andra rangens medborgare från generation till generation.
Det finns alla skäl att vara för en ”generös” – detta förfärliga ord – flyktingpolitik. För att det är mänskligt och humant; för att vi har en moralisk plikt att ta emot folk som flyr från krig vi har startat och konflikter vi har skapat; för att vi med en åldrande befolkning och låga födelsetal inte klarar välfärden utan hjälp utifrån; för att etniskt homogena samhällen blir väldigt trista och på sikt ointelligenta.
Men sen finns också de som vill öppna sina hjärtan för ett desperat proletariat som förväntas jobba för skitlöner i handel-, bygg-, och servicesektorn. Det låglönesamhälle som Centerpartiet och delar av näringslivet strävar mot är en dubbel fälla. Det omöjliggör integration och är en gödselstack för rasism eftersom den ställer arbetare mot arbetare. Det finns inget generöst eller öppenhjärtigt i det, det är bara näringslivets eget klassintresse som talar.
Det är därför det är helt avgörande att den antirasistiska rörelsen orkar fortsätta hålla två bollar i luften: en human flyktingpolitik och en stark politik för social rättvisa och progressiv fördelningspolitik. Frågorna hänger intimt samman – den ena klarar sig inte utan den andra och tvärtom.
Här finns det nu ett gyllene tillfälle att göra ideologiska inbrytningar i den borgerlighet som springer på glödhet kol åt alla håll.
På kort tid har vitala delar av det svenska näringslivet – Almega och Kreab – föresatt sig att göra SD till ett salongsfähigt borgerligt parti bland de andra. SD betalar genom att sälja ut lejonparten av sina väljare. Alla de som förlorar på vinster i välfärden, låga löner och försämrad arbetsrätt. Alla de som egentligen har allt att vinna på en invandring som med samma kollektivavtal och arbetsrätt som alla andra hjälper oss bygga vidare på den gemensamma välfärden.
”Myten om den muslimska flodvågen” krossar islamofobernas mest framgångsrika påståenden, men ställer också de viktigaste frågorna på sin spets för alla oss andra. Man behöver inte följa med Saunders hela vägen, han förefaller till exempel naiv vad gäller rekryteringen av jihadister i förorterna, men boken är intressant.
Den utkom 2013 men finns nu i en utökad pocketupplaga (Karneval förlag, övers. Lars Ohlsson) och är i all sin enkelhet välkommen när flyktingströmmarna skapar en oro som de slipade rasisterna kan utnyttja.
Särskilt borde den nå fram till alla lärare som tvingas deala med elever vars enda informationskälla är mytologin om Eurabien och flodvågsaktivister som ”Julia Caesar”.
