Barnets blick på en hård värld
En skakande historia, tycker Lennart Bromander som läst Kayo Mpoyis debutroman
Publicerad 2019-01-28
LITTERATUR. Den erfarenhetsbank som svenska debutromaner bygger på har tack vare den stora invandringen utvidgats enormt de senaste decennierna. Det är ett högst glädjande och uppmuntrande faktum för svensk litteratur.
Kayo Mpoyi med bakgrund i Kongo och Tanzania, berättar i sin debutroman Mai betyder vatten om Adi, som är mellan sex och nio år när romanen utspelas åren kring 1990. Eller det är snarare den lilla flickan själv som berättar; allt ses ur hennes perspektiv. Hon är kongoles men romanen utspelar sig i Tanzania, där pappan arbetar på den kongolesiska ambassaden.
Adi har en lång rad syskon och dessutom ett närvarande släktträd bakåt i tiden, som fortfarande spelar med i form av förbannelser och oförrätter. Inte minst namnet Mai är känsligt. Det brukar gå illa för dem i släkten, som begåvas med det namnet, och nu har Adis sjukliga lillasyster fått namnet Mai i hopp om att förbannelsen kan brytas.
Det här är ingen lycklig familj. Pappan har arbetat sig upp ur svåra förhållanden och är ytterst mån om barnens utbildning. Den ska bokstavligen inhamras i dem genom stenhård disciplinering. Adis tanzaniska skola är dessutom hårt repressiv, och båda föräldrarna är strängt kristna av det slag som använder religionen som makt- och tvångsmedel.
Tre av de äldre barnen rymmer undan förtrycket, ett av dem föder ett barn och Adis i hemlighet homosexuelle storebror försöker fly till Europa. Om han lyckas överleva Medelhavet får vi aldrig säkert veta. Kvar blir Adi och får bland annat uppleva sexuella övergrepp av en granne och att pappan dunkar hennes huvud i ett bord så hårt, att det får långverkande följder; nioåringen har nämligen från sin allt annat än barnvänliga skola fått vitsordet att vara en ”lost woman”.
Det är ingen angenäm värld Adi växer upp i, men Kayo Mpoyi har på ett beundransvärt vis lyckats undvika att göra romanen till en eländesskildring eller något slags anklagelseakt. Vi ser händelserna med Adis oförvillade perspektiv, samtidigt som den vuxne läsaren får chans att förstå en hel del som undgår Adi. Kayo Mpoyi lyckas fint med den svåra balansen att berätta ur barnperspektiv.
Hon fogar också in berättelser och myter ur familjens förflutna, inte bara kring det farliga namnet Mai. Den koloniala historien går förstås över huvudet på flickan, men den sipprar ändå in. Kongo hör ju genom belgarnas bestialiska skräckvälde till Afrikas värst drabbade länder, och de erfarenheterna finns också i familjebakgrunden.
Det är en skakande historia Kayo Mpoyi berättar, och uppenbarligen är det mycket i den som i någon form är självbiografiskt. Hur Adis eventuella alter ego hamnade i Sverige och skriver på svenska har jag ingen aning om. Romanen slutar mitt i utan någon som helst upplösning, och vi får inte alls veta ”hur det gick”.
Möjligen tycker Kayo Mpoyi att detta är en annan historia och det kan hon ha alldeles rätt i. Men man undrar ändå.
