Regimkritisk poet får nytt liv

”Madonna i päls” blev storsäljare långt efter utgivning

Kristofer Folkhammar

Sabahattin Ali (1907–1948) var en turkisk författare som i egenskap av regimkritisk poet, lärare och tidningsman förföljdes och fängslades flera gånger under sin livstid, och mördades under oklara omständigheter när han försökte fly landet. 

När hans bortglömda roman Madonna i päls, som gavs ut första gången i Istanbul 1943, för några år sedan blev en storsäljare i Turkiet fick fenomenet att läsa Ali också politiska konnotationer, i ett land där journalister och författare återigen fängslas och pressfriheten är ansatt. 

Dock är romanen långt ifrån en pamflett. Det är en lite väl lågmäld och komprimerad sak som mest berör de skarpa samhällsfrågorna som fond, utan att fördjupa eller bearbeta dem: Mellankrigstid i de besegrade länderna Turkiet och Tyskland. Antydd antisemitism i Berlin. Lönearbetets alienation.  

En ung man i Ankara fascineras över sin äldre kollega Raifs enormt trista alldaglighet. Hans föreställningar kommer på kant när han genom en anteckningsbok får veta att Raif i 1920-talets Berlin erfor en kärlek, kort, men så pass omstörtande, att han sedan kommer att ägna hela sitt liv åt att vara besviken över uppbrottet.

Raif skickas till Berlin av sin far för att studera tvåltillverkning, men dras till stadens blomstrande kulturliv. Där fascineras han av ett självporträtt av ett särdeles integritetsfullt slag. Han lära känna konstnären, en madonna i päls som väcker hans åtrå. Mötet med henne kastar också om hans föreställningar om vad som kan förväntas av män och kvinnor.

Utöver att vara en bortglömd roman, som många år senare återupptäckts för att bli en internationell bästsäljare, rymmer Madonna i päls en ytterligare likhet med John Williams vackert melankoliska Stoner: Det är ­inte bara själva böckerna som varit bortglömda, de gestaltar också levnadsöden som har något bortglömt och olevt över sig. 

Som om den intellektuellt och konstnärligt rumsrena blockbustermytbildning, som så effektivt byggs upp kring den bok som får resa sig som en succé ur glömska, förstärks av anti-glansen från sina jämnmodigt misslyckade karaktärer. Som om vi, när vi läser om dem i dag, får känna att vi räddar dem från deras sorgliga liv. Vilka deras samtid inte tog till sig.

I John Williams roman är det bondesonen William Stoners klassresa som bär på något oförlöst och vemodigt. En rörelse som leder in i ny stiltje. I Sabahattin Alis Madonna i päls är det en hastig passion i en ung och osäker – och sedermera vuxen och desillusionerad – mans liv, som utgör det brutna löftet om något livligare, verkligare. 

Den livslånga drömmen om något intressantare går det nog inte att gräva fram för många bortglömda böcker om. Men Madonna i päls är alltför söt, alltför mild, och alltför trygg i sitt kortfattade berättande, för att förmedla det brännande vemod den benämner.