Märkligt blodfattigt mitt i blodbadet

Saadawis roman är ett raffinerat verk som ställer sig i vägen för livet och människorna

Publicerad 2020-03-05

Ahmed Saadawi (född 1973), irakisk författare och dokumentärfilmare.

Min läsning av Ahmed Saadawis hyllade roman Frankenstein i Bagdad tar flera veckor. Långa sträckor är jag uttråkad, läser pliktskyldigt. Ändå fortsätter jag; romanen är speciell och långt ifrån ointressant. Den har vunnit den arabiskspråkiga världens största litteraturpris, International prize for arabic fiction.

Boken är mycket välskriven, välgestaltad och välkomponerad. Nästan perfekt.

Året är 2005 och platsen Bagdad. Fyllbulten och skrothandlaren Hadi samlar kroppsdelar från människor som dödats i sprängdåd på Bagdads gator. En arm här, en näsa där. Han sätter ihop ett groteskt lik, som besjälas, och likt Mary Shelleys Frankensteins monster får eget liv och agens. Monstret börjar hämnas de mördade människorna vars kroppsdelar han är ihopsydd av. Men snart utvecklas han till en krigsmaskin som ständigt måste mörda fler för att själv överleva, till synes oförmögen att stoppa.


Runtomkring pågår den amerikanska ockupationen, samarbetet med den nya regimen, milisernas och terroristernas sprängladdningar, den gamla regimens bitterhet. Här finns också kappvändarna, krigsprofitörerna, individuella maktkamper och karriärambitioner.

Romanen ställer intelligenta och fundamentala frågor om krig: Vad är sanning och vad är lögn? Gränsen mellan fakta och fantasi är glidande och oklar. Men också: Vem är offer och vem är förövare? Någon utpekas av stormakterna som kriminell medan någon annan får gå fri. De små fiskarna sätts dit medan de stora hajarna går fria. Någon som är Offer blir plötsligt Förövare. På grund av krigets inneboende logik.


Romanen har inslag av skräck, skröna, gotik, realism, science fiction, magisk realism och kollektivroman – ett skickligt hopkok. Persongalleriet är stort, karaktärerna ganska grovt tecknade men färgstarka och flera stannar kvar i mig.

Men det är en monotont manlig värld vi möter. Kvinnorna skildras utifrån männens blickar och begär och då enbart i två roller: som horor (lyxprostituerade) eller som madonnor (modern som med helig, ja vansinnig, passion älskar sin son som stupat i kriget).


Men det som gör att boken inte lyckas engagera på riktigt är att författaren inte en enda gång släpper kontrollen om ratten. Romanen är inte dålig, men det överkonstruerade – smart uttänkta och i varje steg beräknade på både idé- och formnivå – gör den tungrodd och seg som tjära. Litterära verk måste också tillåtas irra bort sig, ta egna vägar, gnistra av liv, flyga iväg –

Vad vi får här är en viktig, elaborerad och ekvilibristisk berättelse från krigets Irak att beundra och imponeras av. Men trots alla kroppar som går sönder, allt blod som flyter och alla människor som sörjer känns romanen märkligt kroppslös och blodfattig. Jag riktigt ser framför mig Författaren skriva Romanen på Kammaren.

Det högt raffinerade konstverket öppnar inte upp mot livet, människorna och verkligheten utan ställer sig i vägen för dem.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.