Drömbild av Palme och (S)verige?

Det finns något hisnande i dessa ögonblicksbilder av visionären på politikens fabriksgolv

Publicerad 2020-01-18

I Nils Petter Löfstedts filmdokumentär Himlens mörkrum finns en scen där politikern Marita Ulvskog sitter och bläddrar bland Jean Hermansons bilder från Olof Palmes valturné 1968. Hon utgår från att det är välkända historiska motiv och kan knappt tro det när hon får höra att de aldrig visats.

”Helt underbart”, är hennes andlösa kommentar och det är bara att hålla med: flera av de här bilderna har verkligen en sådan laddning att de förtjänar att bli klassiska.

Men också som samlad svit har de en väldig kraft när de nu äntligen publiceras i sin helhet efter dryga femtio år. Hermanson följde Palme med sin kamera under några arbetsplatsbesök på byggen i Stockholmstrakten och stämningen av socialdemokratisk idyll går nära nog att ta på.

Den unge, finlemmade ecklesiastikministern, nederstigen till den sociala verkligheten där de grovhuggna byggarbetarna tar emot med öppna blickar och – man tror sig nästan kunna höra det – oförvägna argument.

Det koncentrerade minspelet och de sturska, närgångna poserna vittnar om en intensiv dispyt, men också om en ömsesidig respekt.

Som Göran Greider skriver i sin text var byggnadsarbetarna ofta radikala, inte sällan kommunister, så den ideologiska harmonin ska nog inte överdrivas. Men det hindrar inte att det finns något hisnande i dessa ögonblicksbilder av visionären på politikens fabriksgolv. Som om de uttryckte varje folkrörelses demokratidröm.

Eller är det kanske övertolkningar, så här ett halvsekel i efterhand? Att Jean Hermanson hade några avsikter åt det hållet är långt ifrån säkert. Knappt ens troligt rentav, med tanke på de vassa bildreportage han samtidigt gjorde från den svenska verkstadsindustrin.

Vad det beror på att bilderna från Palmes valturné aldrig publicerades i sin samtid förblir oklart – men kan man kanske våga gissningen att Hermanson själv ansåg dem för romantiska i en tid när arbetarrörelsen slets mellan folkhemsbygge, studentuppror och vilda strejker?

Hursomhelst, här finns några av de bästa bilderna på Olof Palme som någonsin tagits. I ett par av dem, som visats i mindre utställningssammanhang på senare år, står han i bygghjälm och kostym och diskuterar med en barbröstad betongarbetare, vars cementfläckade gummistövel möter spetsen på ministerns mörka promenadsko. Det koncentrerade minspelet och de sturska, närgångna poserna vittnar om en intensiv dispyt, men också om en ömsesidig respekt.

Skulle sådana bilder vara möjliga i dag? Som Greider skriver om en annan av dem formulerar de, till synes oavsiktligt, en utopi om jämlikhet. När de nu landar i det cyniska tjugohundratalet gör de det med nostalgins kraft, som ett förlorat löfte om en tid när politikerna kunde röra sig bland folk som vanliga människor, utan muren av mediekonsulter och säkerhetspersonal.

För det är det väl ingen som tror på längre? Vi vet ju alla hur det gick för Palme? Vad de här bilderna får mig att undra är om han inte gjorde rätt ändå, den där februarikvällen när han bestämde sig för att gå på bio utan sin Säpoeskort. En politik som ständigt gömmer sig bakom riskanalyserna rör sig sakta men säkert bort från demokratin.


Göran Greider medarbetar på Aftonbladets kultursidor, därför recenseras boken av Dan Jönsson, författare och kritiker i Dagens Nyheter.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.