Martyren Morrissey
Publicerad 2013-10-22
Passionerad men bitter självbiografi av svårmodets mästare
I dokumentären The importance of being Morrissey får Noel Gallagher frågan hur han tror att Morrissey verkligen är. Svaret kommer snabbt:
- Ingen vet. Du vet inte, jag vet inte. Kanske vet hans mamma. Han vet förmodligen inte själv.
Efter över 30 år i offentligheten har ingen kunnat spräcka bubblan och skilja personen från personan. Att Morrissey ger ut en självbiografi ändrar inte det.
När boken är som bäst handlar den dessutom om sångarens hemort.
”We live in forgotten, Victorian, knife-plunging Manchester, where everything lies wherever it was left over one hundred years ago.”
Morrissey släpper läsaren ner i den dunkla arbetarslum som var Manchester på 50-talet.
Beskrivningen av ett hopp-, liv- och kärlekslöst Manchester tillhör den starkaste skildring av den brittiska arbetarklassens umbäranden jag läst. Och då har jag plöjt allt i ämnet, från Engels The condition of the working class in England till Stuart Maconies Pies and prejudice.
För Morrissey skriver bra. Riktigt bra. På detaljerad, känslosam och ofta väldigt rolig prosa beskriver han bakgator, familjeliv som ständigt verkar kvävas av katolsk skuld och en akut oro för våldet som lurar överallt.
Att han gör det med sådan språklig och känslomässig precision är inte förvånande. Factory Records-bossen Tony Wilson var så övertygad om Morrisseys litterära kvaliteter att han sa att han ”alltid såg Steven som vår Dostojevskij”.
Den första delen av boken forsar fram som en ohejdad passionerad flod av ord från Morrisseys hjärta. Han klämmer in så många poänger och dubba betydelser att man själv tvingas stanna, gå tillbaka, läsa om. Det är förstås fantastiskt.
Men halvvägs in i boken börjar tvivlen gnaga.
Vad lär vi oss av detta?
Om man, som undertecknad, i mer än två decennier varit hopplöst förälskad i Morrisseys motsägelsefulla universum är det inte mycket i boken som är nytt. Genom texter, intervjuer och mellansnack på konserter ”vet” vi redan det mesta. Om uppväxten, om den grymma skoltiden, om föräldrarna, om relationen till Jake Walters på 90-talet, om framgångar och motgångar. Det som får mig att hoppa till är den vackra beskrivningen av relationen till en kvinna i Los Angeles. Han skriver om deras tid som en av själsligt lugn som känns rörande äkta. De var så nära varandra, att de talade om att skaffa barn tillsammans.
Sedan kom 11 september och planerna - och världen som vi kände den - grusades för alltid. Hon är en av få personer som tackas i bokens slut.
Riktigt trist blir det först när Morrissey kastar sig raklång över offeraltaret och låter en mindre smickrande del av sin personlighet ta över: Martyren Morrissey.
Sångaren vill generande ofta framstå som det oskyldiga helgonet. Inget som går honom emot kan han själv lastas för. Allt är alltid någon annans fel. Ett förföljelsekomplex som gränsar till det maniska. Det är också, på sina ställen, en förvanskning av sanningen.
Visst har han rätt i att The Smiths kollapsade i missförstånd och utmattning eftersom de aldrig hade någon manager som kunde ta hand om dem. Vad Morrissey undviker att nämna är att den enda som finns att skylla för detta är han själv. Alla managerfigurer som prövades fick kalla handen av Morrissey så fort Johnny Marr fattat tycke för dem. Kalla det svartsjuka eller vad som helst. Oavsett vilket betydde det att Englands största alternativa popgrupp drevs lika oprofessionellt som vilket osajnat demoband som helst.
Det finns också något djupt sorgligt över att Morrissey ägnar mer utrymme i boken åt att beklaga sig över den fullständigt horribla (förstås) rättsprocess som forne Smiths-trummisen Mike Joyce vann mot Morrissey och Marr 1996 än åt den fantastiska musik de gjorde. Varenda stämning och motsättning redovisas. Alltid med Morrissey som den oskyldigt anklagade. Här sås ett frö till den bitterhet som hänger som en dimma över bokens avslutande del. Motgångarna verkar ha ätit upp mycket av den värme och medmänsklighet som alltid varit kärnan i hans skapande. Humorn och ödmjukheten filas ner av rättsprocesser och oförstående skivbolag tills Moz mest låter som en bitter gammal gubbe.
I sina starkaste stunder är Autobiography en snygg och gripande berättelse om att vägra kompromissa, anpassa sig, växa upp (”I, a small boy of 52”).
Som sämst framstår Morrissey just som den gnällige självömkare de som aldrig förstått honom alltid anklagat honom för att vara.
