Han förtjänar otaliga läsare
Osentimental ömhet i Willy Vlautins senaste bok, skriver Ragnar Strömberg
Publicerad 2021-08-07
”Att överskrida utan att överge” – så vill jag minnas att, den i debatten om arbetarlitteraturen märkligt frånvarande, Lars Ahlin en gång formulerade förhållandet mellan konstnärlig frihet och solidaritet med människorna som befolkade den värld som var hans utgångsvillkor.
Ahlins credo går igen hos Willy Vlautin, en av den amerikanska socialrealismens främsta företrädare i traditionen från Raymond Carver, Jim Thompson och Jayne Anne Phillips. Vlautins samtidigt osmyckade och valörrika prosa låter oss möta människor som samhället vänt ryggen, men som ändå vägrar ge upp sina drömmar om tillhörighet och hemvist.
I ”Svik mig aldrig” jobbar Horace Hopper, hälften vit, hälften paiute, på en ranch han fått löfte om att ärva, men – den totalt verklighetsfrämmande – fantasin om att bli världsmästare i lättvikt får honom att ge sig iväg till sin första match.
I ”Lean on Pete” får vi följa femtonåringen Charley Thompson som flyttar från stad till stad med sin sluskiga farsa.
Ett påhugg som stalldräng på en kapplöpningsbana gör att han till sist får en uppgift i livet som skötare av en obemärkt galopphäst som ger romanen dess titel.
Den osentimentala ömheten med dess perfekta balans mellan inlevelse och distans kännetecknar också ”Mörkret som faller”, nu i kongenialt stram och direkt översättning av Andreas Vesterlund.
Vlautin tillägnar denna sin sjätte roman ”det Portland där en enkel målare kunde köpa sitt hus”, en dröm om belöning för strävsamhet som den aggressiva gentrifieringen fräter sönder i allt snabbare takt.
Men när väckarklockan strimlar tystnaden i det förfallna huset vid Interstate-5 kvart över tre på morgonen och romanens huvudperson Lynette stiger upp för att åka till det ena av sina två jobb, tycks drömmen vara inom räckhåll mot alla odds.
Lynettes hyresvärd har erbjudit henne att köpa kåken hon och hennes mor Doreen hyr sen många år till ett överkomligt pris.
Hon ser en gyllene chans att skapa en framtid för dem och hennes två år äldre bror Kenny, som enligt läkarna har en treårings intellektuella nivå.
Lynette har vid 30 skrapat ihop tillräckligt mycket för att banken ska bevilja bolånet, det enda som krävs är att hennes groteskt överviktiga, kedjerökande morsa som vegeterar på övervåningen framför tv:n under en leopardmönstrad värmefilt, skjuter till sina besparingar.
När hon kommer hem efter arbetsdagen på ett bageri, som inkluderar att ta hand om Kenny, får hon veta att Doreen köpt sig en svindyr bil och överger hela projektet: ”Jag är femtisju och köper fortfarande mina kläder på second hand. Det är lite sent för mig att bygga upp nån sorts framtid.”
När Lynette, förtvivlad och rasande, nu ger sig ut på nattliga irrfärder för att kräva in skulder och greja snabba cash, rullas hennes såriga förflutna upp steg för obönhörligt steg i möten med gamla kåkfarare, knarkare, svekfulla vänner och den frånvarande fadern.
”Mörkret som faller” äger en skuggrik laddning som gör den till en klassisk noir, en berättelse om att överskrida utan att överge, som förtjänar otaliga läsare.
