Nostalgifest för farfar
Uppdaterad 2016-11-14 | Publicerad 2016-11-11
Peter Englund har vaga minnen av pojkarnas 60-tal
Jag kommer ihåg när atombomben fälldes över Hiroshima även om minnet är diffust. Jag var tre och ett halvt år och det var väl främst de vuxnas skärrade berättelse som etsade sig fast. De talade om en bomb som kunde förstöra hela världen och jag undrade i mitt barnsliga sinne hur flygets besättning skulle kunna landa efteråt.
Peter Englund kommer också ihåg saker, i hans fall från en barndom i Boden. Han säger att han minns Caryl Chessman, livstidsfången som skrev boken Dödscell 2455. Chessman avrättades 1960 och då var Englund tre och ett halvt år. Vilket slags minne handlar det egentligen om? Är det mest förenat med att boken i fråga fanns hemma hos hans farfar?
Jag är femton år äldre än Englund och hade själv Chessmans bästsäljare i stringhyllan ovanför fladdermusfåtöljen i mitt tonårsrum. Där fanns den tillsammans med Zebra-deckare och en eller annan bok om Biggles. Vi uttalade förstås flyghjältens namn på svenska. I Boden på 60-talet drabbades också Seriemagasinets hjältar Steve Roper och Mike Nomad av svenska uttal.
Boken är inspirerad av utländska förebilder. Den består av 658 minnesfragment (plus ett utmärkt register) och av naturliga skäl är många förknippade med 60-talets pojkvärld. Flickor kan kanske också återkalla doften av knallpulver men de fick nog aldrig en cykel med limpa i stället för sadel.
Å andra sidan finns det massor av bilder ur det förflutna som alla födda före 1960 kan dela: Farbror Svens brevlåda och reklamen för diskmedlet Yes: ”Ger mammor lena händer”. Psalmsången var obligatorisk i skolan och de arkaiska texterna missuppfattades eller förvanskades rätt ofta. Variationer på Flottarkärlek kunde många sjunga och en halv generation kan fortfarande beskriva hur kapten Bäckdahls tv-skafferi såg ut.
Ibland kan Peter Englund minnas fel, som att Anita Lindblom var den tuffa bruden i lyxförpackning. Men han rättar sig omedelbart i en fotnot: det var ju Lill-Babs. På någon punkt har han ändå slarvat med källforskningen. Han tror att de små paketen Toy innehöll fem eller sex bitar tuggummi. I själva verket innehöll de bara tre och då kostade de 10 öre. I de större paketen för 25 öre fick man å andra sidan åtta bitar att tugga på.
På den gamla goda tiden fanns det något som hette Pojkarnas julbok och frågan är om inte Englunds hågkomster skulle kunna lanseras under den titeln. Fast kanske snarare som Farfars julbok. Men även farmor kan läsa den med ett nostalgins leende.
