Greiders greatest hits

Annina Rabe läser en folkkär poet som fyller 60

Uppdaterad 2019-09-16 | Publicerad 2019-09-12

Göran Greider, aktuell med boken ”En av dessa morgnar ska du stiga upp sjungande”.

En gång gick jag genom mässhallen på Bok & Bibliotek i sällskap med Göran Greider. Det var en kort men fascinerande promenad.

Jag har vandrat genom den där mässhallen med kända personer många gånger, men aldrig med någon som väckt så mycket uppmärksamhet som Göran Greider. Hela tiden stannades han av okända människor som ville hälsa, prata och uttrycka sin uppskattning. Jag tänkte att det jag såg var ett rent förkroppsligande av begreppet folkkär. 

Göran Greider är något av ett unikum i svensk offentlighet: han balanserar med sådan självklarhet intellektualism och folklighet. Trots sin tydliga vänsterprofil är han vida omtyckt av människor både på höger- och vänsterskalan.

Man hör sällan någon säga att Greider har sålt ut, oavsett hur många tv-paneler han outtröttligt medverkar i. Han bara är, mumlande i den eviga rutiga skjortan, en hedersknyffel som aldrig sviker den arbetargrund han kom ifrån. Men det finns säkert en och annan som glömmer att det är i poesin, i skönlitteraturen, som han har sina rötter. 


”En av alla dessa morgnar ska du stiga upp sjungande” är ett bra tillfälle att påminna sig om att Göran Greider i sina bästa stunder är en mycket bra poet och prosaist. Den är ett slags självbiografi, en sällsam hybrid mellan dikt och prosa, mellan återutgivet och nyskrivet. Som en greatest hits-samling med tillagda bonusspår och delvis omskrivna texter.

Den ges ut det året han fyller sextio, och den visar i tydligt uppdelade avsnitt olika sidor av Göran Greider: vi möter till exempel barnet, den unga klassresenären, poeten, naturivraren, pappan och debattören. 

Dikter varvas med prosastycken och blir en bild av författarens poesisyn: dikten som en naturlig del av ett samtal, alltid tillgänglig. 


I det flöde som uppstår är det till sist knappt någon skillnad mellan de lyriska inslagen och prosainslagen. Och det är inte bara för att Greider ofta skriver en mycket narrativ poesi, en sådan som i en mindre begåvad författares händer rätt och slätt skulle bli ”prosa med oregelbunden radbrytning”. 

Läsningen är också att följa hur ett författarskap mognar och växer fram. I ungdomsdikterna finns en rastlöshet som saknas i de senare. Men grundtonen är genomgående i hela författarskapet. Även om Göran Greider flera gånger i boken återkommer till att han inte kan skriva kärleksdikter är han en mycket romantisk poet. Vemodet finns där, hela tiden. Ibland blir det vidunderligt vackert, som när han i ett griftetal till sin döda svärmor lyckas innefatta det moderna Sveriges utveckling. 


I den korta, avväpnande poetik som avslutar samlingen besvarar Göran Greider sig själv på frågan om hur en dikt ska vara: ”Det ska vara lätt att ta sig in i en dikt men svårt att ta sig ur”. Lättheten är hans signum, det raka tilltalet som ibland gränsar till förenkling och just det som ofta retar såväl hans politiska som litterära belackare.

Själv skriver han i en dikt från 2015: ”Var inte rädd att upprepa det självklara / De rika behöver inte det de har /och de fattiga har inte det de behöver. /Väj inte för att tänka den enklaste tanken till slut: / Ingen väljer sin födelseplats och den / som färdas över havet kunde vara du. / Det är morgon och du har överlevt.”

Det är svårt att förneka kraften i rader som dessa, samtidigt som det är lätt att med samtidscyniska ögon se dem som väldigt förenklande.

Ja, han är snäll, envist snäll, mitt i en tid som är ganska rejält osnäll.

Ett talande avsnitt är de rader Greider skriver efter att han har fått veta att Lars Norén ondgjort sig över hans banalitet i sin dagbok. Han beskriver hur han möter Norén på gatan och hälsar honom med ett leende. Bilden av Norén i denna dikt är av en mycket ensam man som rids av borgerligt självhat: ”Men när han inte hatar är hans språk / det vackraste jag känner till”. På så sätt desarmerar Greider hela angreppet. Genom snällhet.


Ja, han är snäll, envist snäll, mitt i en tid som är ganska rejält osnäll. När han i dikter och prosa skildrar politiska orättvisor eller kapitalismens förödande verkningar drar han med sig läsaren i ett slags bekymrat samförstånd: du och jag, vi har förstått hur galet detta är. 

Det är ingen ungdomlig revolutionsromantik han förmedlar. Bara en outtröttlig, enveten tro på att förändring är möjlig.

Annina Rabe

Göran Greider skriver i Aftonbladet Kultur, därför recenseras hans bok av Annina Rabe, litteraturkritiker i Expressen.


Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln