Domare på fall

Carsten Palmær om svindlande rättsröta i Sveriges juridiska topp

Publicerad 2018-09-29

Författarna Per E Samuelson och Lena Ebervall.

Konspirationsteorier ska man akta sig för. Det står i tidningen varje morgon.

Det är både dumt och olämpligt att inbilla sig att det är förklädda utomjordingar eller kapitalisterna i Bilderberggruppen som i hemlighet styr världen. Alla politiska bedömare i Sverige är ju överens om att världen i hemlighet styrs av ryska nättroll. 

Några som definitivt inte var beredda att falla för några konspirationsteorier var de hedervärda medlemmarna av trettiotalets svenska juridiska elit. När ryktet började gå om att en skicklig och oförvitlig domare vid Stockholms rådhusrätt sysslade med skumma affärer förstod de omedelbart vad det handlade om: Kverulanter och rättshaverister som fantiserat ihop en historia för att tjäna lite pengar.

Det är heller inget direkt imponerande gäng som i september 1933 går upp till överförmyndaren i Stockholm för att ta reda på vart Gustaf Unmans förmögenhet tagit vägen.

Gustaf Unman – omyndigförklarad efter en grisig och giftig skilsmässoprocess – är en tafatt och ganska försupen konstnär som satt sprätt på ett jättearv på krogen. I sitt sällskap har han en pensionerad överkonstapel som tidigare agerat påstridigt ombud för en uppenbarligen paranoid kvinna. Nu anklagar Unman och överkonstapeln Unmans förmyndare, rådman Folke Lundquist, för att ha förskingrat Unmans förmögenhet. 

– Smutskastning, anar överförmyndaren som brukar äta lunch och spela tennis med rådman Lundquist.

Så småningom kommer en advokat, som också är ledande nazist, att ansluta sig till Unman och överkonstapeln. Advokaten – Kata Dalströms son Björn – straffas senare genom att bli avstängd från rådhusrätten. Alla tre kommer i olika omgångar att hamna på sinnessjukhus.

Sinnessjukförklaringarna går som en röd tråd genom de svenska rättsröteaffärerna på nittonhundratalet. Ibland är det den anklagade själv som vill in på Beckomberga för att slippa fängelse. Ibland är det polischefen som försöker undvika skandal i rättssalen genom att se till att ett olämpligt vittne spärras in på obestämd tid. Och den som går till polisen för att klaga på rättvisans tjänare måste räkna med att inom några timmar få träffa en herre i vit rock som frågar hur man mår. Trots detta engagerade sig flera personer för Gustaf Unmans sak. Oftast extremister till höger och vänster – tidningen Arbetarens ansvarige utgivare får skaka galler i två månader och betala femtusen kronor i skadestånd.

Men det finns också några jurister som inte förstår sitt eget bästa och försöker anmäla rådmannen. Listan på höga ämbetsmän som tillbakavisar deras klagomål är överväldigande: Justitiekanslern, justitieombudsmannen, överförmyndaren, överståthållaren och riksåklagaren.

Den åtalade domaren Folke Lundqvist bärs in i rätten på bår 1953. Huvudpersonen i ”Lundqvistaffären”, hade halkat i trädgården och skadat benet. Lundqvist hölls om ryggen av lagens män men fälldes till slut för bedrägeri.

Men efter tjugo år är det dags. Som så många andra stortjuvar faller Folke Lundquist på sin småsnålhet. För att slippa betala stämpelavgift för en av de fastigheter han har lurat till sig förfalskar rådmannen en gammal bulvans namnteckning. Lundquists sekreterare, som bevittnat papperet in blanco, blir förtvivlad och anmäler honom så att inte hon själv ska åka dit.

Processen tar flera år. Rådman Lundquist försöker förgäves bli intagen på sinnessjukhus för att få rättegången uppskjuten tills brotten preskriberats. Men åklagaren lyckas få honom fälld för grovt bedrägeri och trolöshet mot huvudman.

Lundquist fick några år i fängelse och blev av med jobbet. Många brott hade hunnit preskriberas, andra kunde aldrig bevisas eftersom Lundquist struntat i bokföringen. Pengarna han lurat till sig hade han skrivit över på hustrun, som var advokat. När hon dog fanns det 45 miljoner kronor kvar (som testamenterades till Frälsningsarmén).

Om detta och mycket annat kan man läsa i Domardansen av advokatparet Lena Ebervall och Per E Samuelson. Det är en klar och tydlig framställning av ett synnerligen trassligt skeende. Tyvärr har författarna valt att försöka göra berättelsen mera levande genom att fantisera kring vad som rörde sig inne i huvudet på dramats personer, vad de hade på sig och vad de sa åt varandra privat. Det gör det ofta svårt att skilja på fakta och påhitt, men hindrar inte att boken är lättläst och spännande.

Gustaf Unman fick aldrig tillbaka sina pengar och inget skadestånd. På de höga ämbetsmän som i tjugo års tid hållit Lundquist om ryggen var det ingen som krökte ett hår. Kan man säga att de ingick i en konspiration?

Många av de som rotade i rättsröteaffärerna på femtiotalet – Vilhelm Moberg med flera – trodde det. De anade en mordlysten homosexuell sammansvärjning bakom affärerna Lundquist, Kejne och Haijby. Men om en konspiration handlar om maskerade män som samlas nattetid bakom fällda gardiner för att smida planer så är det fel ord. Har man bara tillräckligt med lättja, undergivenhet och kåranda – egenskaper som dessvärre inte är förbehållna jurister – så behövs det inga konspirationer.

Med konspirationsteorier förhåller det sig det så att somliga är väldigt falska och enstaka är ganska sanna. Och även om de är sanna så drivs de gärna av maniska rättshaverister och allmänna knäppskallar. En människa som är mån om sin karriär och sitt rykte gör alltid klokast i att stoppa fingrarna i öronen och börja vissla på en melodi så fort hon hör någon uttala något som kan tolkas som en konspirationsteori.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.