Blond i förorten

Hanna Hallgren om svenska tjejer som färgar håret för att smälta in

helskärm

Det handlar om förort, vithet, kön, klass, religion och sexualitet i etnologen Maria Bäckmans Miljonsvennar. Med hjälp av intervjuer och fältanteckningar studerar hon artikulationer av svenskhet bland främst ett antal vita unga gymnasietjejer i en maskerad stockholmsförort som hon kallar ”Bergby”.

I sedvanlig akademisk tradition avidentifierar hon sina informanter och platsen hon undersöker.

Syftet är att visa ”att även svenskhet kan vara föremål för långtgående, socialt verksamma och höggradigt negativa stereotyper”. Bäckman menar att svenskheten på ett lokalt plan: ”kan vara något som de flesta väljer att distansera sig ifrån, något markerat som även de som kategoriserar sig som ’svenskar’ gör sitt bästa för att dölja eller underkommunicera”.

I Bergbystudien är ”svensk” en uppmärksammad etnisk markering bland andra, såsom turk, chilenare och tunisier. Svenskheten uppfattas inte som något enhetligt fenomen utan knyts till en rad olika bilder. I Bergby uppfattas svenskarna vara sådana som inte lyckats ta sig därifrån. De förknippas med alkoholism, normlöshet och rasism.

Men begreppet ”svennar” betecknar en annan sorts svenskhet, nämligen innerstadens blont ”übersvenska” medel- och överklass. De anses förorts- och invandrarfördomsfulla. De må besitta kapital, men de saknar livserfarenhet.

De unga kvinnorna i Miljonsvennar förhåller sig också till svenskhetens kopplingar till vithet. Några av studiens informanter har valt att färga sina blonda hår i brunt eller rött. ”Tiina” ville komma bort från ”dum-blondin-associationer” och ”Bodil” ville inte se så svensk ut. ”Josephine” upplevde att hennes nya hårfärg hjälpte henne att passera bättre, det vill säga, att bli mindre synlig. Att byta hårfärg visar att vitheten inte är en osynlig norm i Bergby, utan ett sätt att markera position.

Miljonsvennar ger mångfacetterade tolkningar av Bergbyberättelserna. Studiens ungdomar försökte, som ungdomar, överbrygga skillnader mellan kön, etnicitet och religion. De arbetade oavkortat med att visa varandra förståelse och respekt. Jag förundras över ungdomarnas diplomatiska kompetens: ibland är de tysta och undvikande, ibland håller de brandtal för en sak som kanske inte ens berör deras eget liv eller perspektiv.

Samtidigt synliggör studien åsiktsskillnader, som när de unga kvinnorna vänder sig mot bokstavstrogen religiositet: ”Det tjejerna efterlyste var en religiositet som erkänner att det fanns värden som var överordnade de religiösa: jämlikhet mellan könen, människors fria vilja och en generell rättvisa mellan individer.”

Som en etnografisk studie är Miljonsvennar levande och spännande och inte minst viktig, då vithetsforskningen ännu befinner sig i sin linda. Men jag saknar emellanåt fördjupade diskussioner kring makt- och motstånd och hur Bergby sätts i samband med majoritetssamhället.

Brännbara ämnen kräver, både etiskt och teoretiskt, djärva pendlanden mellan den lokala platsen och det större samhället.

Hanna Hallgren