En kryptisk sensation

Claes Wahlin om Witold Gombrowiczs ”Kronos”

Publicerad 2019-03-17

Witold Gombrowicz (1904–1969), författare.

Få författarskap under 1900-­talet är så egensinniga och samtidigt integritetsmättade som den polske författaren Witold Gombrowicz (1904–1969). Romaner som Ferdydurke, Pornografi eller Trans-Atlantic, liksom dramer som Yvonne, prinsessa av Burgund, Vigseln eller Operett präglas av en språklig vitalitet som förenas med en kritik av ­nationalism, idealism eller andra abstrakta, moraliska storheter som smulas sönder och avslöjas för sin falskhet. 

Om det var något som kunde göra anspråk på att vara heligt i Gombrowicz värld, så var det konsten. Inte minst hans egen. 

I Dagboken, ett omfattande projekt på närmare tusen sidor som påbörjades i Argentina 1953, ­möter vi en säregen blandning av noveller, essäer, anteckningar och, inte minst utfall mot allt möjligt.

Möjligen är Dagboken hans främsta verk och diskussioner kring dess genre och vilken status det som där står har, har diskuterats utan att något egentligt svar har blivit allmänt accepterat. När nu Kronos kommer ut så är det något av en sensation, eftersom dessa anteckningar helt enkelt är, som Magnus Bergh skriver i sitt effektiva efterord, skelettet till Dagboken. Här finns noteringar till vad som sedan skulle ingå i Dagboken, men också sådant som absolut inte skulle ­ingå.

Till det senare hör det vidlyftiga erotiska livet, män som kvinnor som han ägnade sig åt i framför allt Argentina, där han bodde från 1939 efter att ha lämnat Polen fram till det tidiga 60-talet. 

Tack vare ett stipendium kom han till Berlin, för att senare bo sina sista år i Vence, Frankrike. Det var under 60-talet han fick sitt stora genombrott, ett efterlängtat sådant då bland de återkommande anteckningarna i Kronos det ständigt återkommer en förhoppning att han äntligen ska, som det heter i dag, slå igenom. Först under det sena 60-talet får han den uppmärksamhet han tycker sig ha förtjänat sedan alltför länge.

Äregirigheten är alltså ett tema, ett annat är sjukdomarna, från könssjukdomar till de problem med lungorna och hjärtat som till slut tog hans liv. Att han ville vara konstnär med versaler är klart tidigt, den tid han för brödfödan tvingades arbeta, ­eller ja, han satt närmast av tiden, vid Polska banken i Argen­tina var så motbjudande att han resten av ­livet firade årsdagen av när han sa upp sig.

Kronos låter sig svårligen begripas fullt ut utan Dagboken, som samtidigt nu har återutgivits i Anders Bodegårds översättning, dessvärre i en ganska otymplig volym. Det går alltså att läsa böckerna parallellt, dess­utom återges faksimil av Gombrowicz anteckningar i Kronos, tillsammans med en rad fotografier i detta vackra, om än emellanåt något kryptiska verk. Och Dagboken, som Bergh konstaterar, är härmed mer Bok än Dag.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln