Skolan i Blixtbelysning

Kristofer Folkhammar

Lyriskt kitt mellan motsägelser i poesidebut

helskärm

I Svensk bokhandel citerar debutanten Daniel Blixt skollagen. Ord som skulle kunna fungera som ett motto för hans diktsamling Utvecklingssamtal: Det ligger i lärarens uppgift att ”främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.”

Blixts dikter arbetar med denna känsliga uppgift, med det som det institutionella har svårt att rymma mer än i sina ambitioner. Det välvilliga utvecklingssamtalet blir den tid och plats där läraren - som är den som allt som oftast talar i de här dikterna - i ledsen ton försöker möta sitt glidande uppdrag som kunskapsförmedlare och socialarbetare. Begränsad av den formaliserade kunskapshorisont som är skolundervisningens.

Det står: ”Varför har du inte historieboken med dig? / Det har jag visst! / Den sitter fastnålad i bröstet / under strupen, / bredvid hjärtat.”

Det lyriska fungerar som ett kitt mellan motsägelsefulla erfarenheter, mellan kommunalt och globalt. Många gånger inleds dikterna med en fastslagen plats eller person, eller en tydlig sentens, för att sedan lösas upp i något frågande. En sorg. Eller en kamp. Likt ett konfliktlöst, statligt visionsmål i det senfolkhemska visar sig det alltför enkelt formulerade otillräckligt.

Dikterna är vagt berättande och öppna i konturerna, många gånger väldigt vackra.

De griper efter min uppmärksamhet i sitt böjliga, stillsamma allvar.

Men trots den infallsrika premissen så störs min koncentration rejält när detta allvar överges, i det alltför oavslutade, eller ironiska - exempelvis travestier på välkända svenska kyrkosånger. De brotten har jag svårt att placera i Blixts projekt.

Att arbeta med det dida­k­tiska, fakta och vilket språk som fungerar som trovärdigt har varit en uppgift som svensk poesi ofta tagit på sig under 2000-talet. Blixt förhåller sig däremot till en faktisk, snarare än en hypotetisk, lärande praktik, och ligger stilistiskt närmare gestaltande generationskamrater som Johannes Anyuru och Khashayar Naderehvandi, än konceptpoeter som Ida Börjel och Jenny Rengman.

Men mest känns Blixt som sin egen. Det är den första, stora behållningen med att läsa Utvecklingssamtal, att den är så originell och svårplacerad i sin lyriska samtid.

Det andra är för avklarnade rader som dessa:

”Att förstå: Detta uttryck. Varje gång jag tar det i munnen / känner jag mig som den som strax ska bli varse / vilken idiot han är / men som för stunden har visshetens leende.”