Reinfeldt & Björklund lurar hela bunten

Publicerad:

Mattias Hagberg: Så funkar Alliansens bondfångeri

Jan Björklund (FP) och Fredrik Reinfeldt (M). Foto: Pontus Lundahl/TT

Nej, jag är inte socialdemokrat. Ändå är det med sorg, eller snarare ilska, som jag följt Alliansens återkommande angrepp på den svenska modellen. Sällan har väl en väl fungerande och populär samhällsordning monterats ner så snabbt och så effektivt.

Visst, det fanns uppenbara brister i den svenska välfärdsmodellen. Socialdemokraterna hade inte skapat något himmelrike på jorden. Människor förtidspensionerades i stor omfattning, valmöjligheterna var få och betongpamparna för många. Men på det stora hela hade socialdemokratin skapat en ordning som främjade jämlikhet, trygghet och frihet.

Nu ser vi ett nytt samhälle växa fram, ett nytt Sverige. Klyftorna växer snabbt, tryggheten är på väg bort och segregationen tilltar. Den svenska modellen håller på att falla, eller snarare rasa samman, och det beror till stor del på att Alliansen bit för bit plockat bort viktiga byggstenar.

Men hur gick det egentligen till? Hur lyckades regeringen Reinfeldt så snabbt slå sönder den modell som det tagit decennier att bygga upp utan några mer omfattande protester? De flesta svenskar är ju ändå positiva till skatter, offentligt organiserad välfärd och väl utbyggda offentliga trygghetssystem. En majoritet av svenskarna vill till exempel att skolan ska vara en plats som överbryggar klyftor mellan människor med olika ekonomiska och kulturella möjligheter. 

Svaret är kanske mycket enkelt. Medborgarna blev lurade.

I den politiska debattboken Reinfeldtkoden ger sig socialdemokraterna Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen på Alliansen likt ett gäng kodknäckare i en roman av Dan Brown. Den enda skillnaden är väl egentligen att Reinfeldtkoden känns trovärdig i jämförelse med Dan Browns romaner, trots att den är en partsinlaga.

På drygt tvåhundra sidor dechiffrerar Suhonen och hans medförfattare Alliansens politik och visar att regeringen Reinfeldt mycket systematiskt och medvetet gått in för att undergräva den svenska modellen. Regeringen har helt enkelt genomfört ett systemskifte, men i smyg.

I stället för att ärligt presentera sin politik som nyliberal, har Reinfeldt & Co utfört många små men riktade attacker mot det svenska välfärdssamhället, samtidigt som man klätt förändringarna i social-

demokratisk retorik. 

Nu är detta ingen nyhet. Historien om hur Alliansen undergrävt det socialdemokratiska samhällsbygget har berättats många gånger förut. Men Reinfeldtkoden gör något nytt och viktigt. Analysen tar avstamp i en enkel, klar och vedertagen definition av hur det svenska samhället var uppbyggt. Därmed blir det tydligt hur strategiskt och effektivt Alliansens angrepp har varit. Under läsningen försvinner alla tvivel.

Carlén, Persson och Suhonen beskriver den svenska modellen som en konstruktion som vilar, eller kanske snarare vilade på fyra ben: maktbalans mellan fack och arbetsgivare; generella, starka och offentligt finansierade trygghetssystem och socialförsäkringar; offentligt organiserad välfärd; och skattefinansiering.

Vart och ett av dessa ben har Alliansen ansatt. Den har undergrävt fackens makt genom lagstiftning som gjort det dyrare att vara fackansluten. Den har försämrat i stort sett alla offentliga trygghetssystem och sett till att vård, skola och omsorg har privatiserats i högt tempo. Och Alliansen har slagit rekord i skattesänkningar.

Frågan är om inte skattesänkningarna är det allra tydligaste exemplet på regeringen Reinfeldts bedrägliga politik.

Efter Bo Lundgrens misslyckade valrörelse 2002 tog Reinfeldt över Moderaterna. Han deklarerade att Lundgrens skattesänkar-

politik inte hade stöd i landet och att Moderaterna nu skulle slå in på en ny linje. Det viktiga var arbete och välfärd, inte skattesänkningar och systemskifte.

Det är en retorik Reinfeldt hållit fast vid, samtidigt som han och finansminister Borg sjösatt ett stort antal skattesänkningar. Var för sig har dessa inte varit så omfattande, men tillsammans handlar det om över hundra miljarder kronor i minskade intäkter till statskassan. Mer än Lundgren någonsin vågade drömma om. Ord och handling har helt enkelt inte gått ihop.

Jag vet inte vad man ska kalla detta? Men ett gammaldags ord dyker upp i mitt huvud under läsningen av Reinfeldtkoden: bondfångeri.

Samma ord tänker jag på medan jag läser en annan av vårens politiska debattböcker, Björklundeffekten av Sten Svensson och Mats Wingborg. Även den en partsinlaga inför valet, utgiven av tankesmedjan Katalys, men också den väl underbyggd.

Här möter jag en vice statsminister som har ett mycket töjbart förhållande till sanning. Svensson och Wingborg visar gång på gång hur Björklund vilselett väljarna för att kunna trumma in sitt lättköpta budskap: skolan är i kris och det är socialdemokraternas fel.

Egentligen är det rätt märkligt hur enkelt Reinfeldt och Björklund och alla de andra i Alliansen lyckats komma undan med sina dubbla budskap och halvsanningar. Det är på många sätt beklämmande hur lätt de bedragit väljarna och bländat journalistkåren med sitt nyspråk. Frågan är nu hur eftervärlden kommer att bedöma de åtta år som gått.

Min personliga gissning? Som en stor politisk svindel.

Mattias Hagberg

Daniel Suhonen, chefredaktör för Katalys Argument, är medarbetare på Aftonbladet Kultur. Därför recenseras Reinfeldtkoden och Björklundeffekten av Mattias Hagberg, kulturskribent på Göteborgs-Posten.

Publicerad: